Fega politiker och irrationell marknad bakom krisen
Psykologi och inte nyheter bakom plötsliga kursfall
Spöket Lehman är tillbaka.
Framskrämt av fega politiker, medborgare som röstar på den som lovar mest och ett irrationellt monster till marknad.
Så länge rädslan dominerar över girigheten fortsätter det utför.
Jag kallar marknaden ett monster därför att den är lika oförutsägbar som hänsynslös.
Ingenting fundamentalt har egentligen hänt för att motivera de senaste dagarnas kraftiga börsras och turbulens i världsekonomin. Till 90 procent handlar det om psykologi.
Att Italien och Spanien har stora skulder som de kan få svårt att betala tillbaka har varit allmän kännedom sedan Greklandskrisen inleddes förra året.
Att USA hotas av en så kallad double dip, två recessioner efter varandra, är ingen nyhet.
Ny depression
Men det är som om marknaden bara kan fokusera på en sak i taget. I början på sommaren var det krisen i Grekland. När den var löst gick oron över till lånekrisen i USA. I samma ögonblick Obama sa att en uppgörelse var i hamn skiftade fokus omedelbart till Spanien och Grekland.
Problemet är att marknaden just nu är så nervös att minsta tecken på att det ska bli sämre tolkas som startpunkten på en ny depression i världsekonomin. Där rädslan rusar in åker förnuftet ut.
När USA lät investmentbanken Lehman Brothers gå i konkurs 2008 utlöste det den värsta finanskrisen sedan 30-talets depression. Den gången var det allmänt ansvarslösa banker och en nästan helt oreglerad finansmarknad som utlöste krisen. Nu är det misstro mot staters oförmåga att betala tillbaka sina skulder och få fart på sina ekonomier som ligger bakom.
Men mekanismerna är desamma. Panik och övertolkning av små bitar av information.
Klarspråk
Man kan också se det som ett uppdämt missnöje hos marknaden som plötsligt svämmar över.
Bakom detta missnöje ligger fega och ansvarslösa politiker. I en era då politik nästan bara handlar om att bli återvald är det väldigt få politiker som vågar stå upp och tala klarspråk med sina medborgare.
De flesta gör som Italiens Silvio Berlusconi - stoppar huvudet i sanden. Häromdagen sköt han upp ett tal till efter börsens stängning för att sedan försäkra alla att Italiens ekonomi är i utmärkt skick. Istället för att säga som det är. Italien lånar på tok för mycket och producerar alldeles för lite. Det kan inte fortsätta i evighet. Jobba hårdare eller börja spara.
När EU-ledarna försöker möta krisen blir det lapptäcke istället för genomgripande reformer.
Ansvarslösa
I USA är politikerna lika ansvarslösa. Det skulle räcka med en kombination av måttliga skattehöjningar ( i ett land som har bland de lägsta skattetrycken i världen) i kombination med kloka besparingar för att få bukt med det gigantiska budgetunderskottet. Istället tar man en uppgörelse vars enda drivkraft är att positionera sig för nästa års presidentval.
Medborgarna är inte heller oskyldiga. De röstar hellre på vidlyftiga löften än den som fattar kloka beslut. När det går åt helvete är viljan begränsad att dra sitt strå till stacken.
Grekerna går fortfarande omkring och tror på ett mirakel hellre än kavla upp ärmarna. Ett föredöme är letterna som svalde den beska medicinen i form av nedskärningar och lönesänkningar. Två år senare är deras ekonomi tillbaka på banan starkare än någonsin.
Plånbok
På ett sätt är det sunt att marknaden reagerar. För egentligen fungerar världsekonomin precis som vår egen plånbok. Om vi gör av med alla pengar måste vi spara eller låna. Om vi lånar måste vi betala tillbaka annars måste vi spara ännu mer. Nånstans tar det annars stopp.
Det gäller privatpersoner lika väl som stater.