Politikerna har sumpat en historisk chans
Chefen för Sveriges Riksbank är en av få personer som kan skapa rubriker genom att säga självklarheter. När P4 häromveckan intervjuade Stefan Ingves på besök i Halland konstaterade han att “inflationen är alldeles för hög”. Det säger du inte? Riksbankens mål är 2 procent. Nu närmar sig inflationen 6 procent. Och ja, 6 är mer än 2. Lite av ett geni, den mannen.
Stefan Ingves hade inte tänkt skruva upp räntan förrän 2024 men sade till radion att höjningarna nu “rimligtvis” kommer lite tidigare. Sist prisökningarna var så här höga var Riksbankens ränta 7 procent. Nu är den noll. Så visst borde den vara på väg upp. Rimligtvis. Knivskarp analys.
P4:s scoop skakade marknaden. Efter intervjun har räntan på svenska statsobligationer stigit i den snabbaste takten på 20 år.
Riksbanken väntas nu genomföra en handbromsvändning och höja räntan flera gånger i snabb takt med start redan i år. Därmed ser den unikt långa perioden av låga räntor i Sverige att vara över. Det borde orsaka en dålig magkänsla hos ganska många, och inte bara bostadsmiljonärer med skulder upp till solcellstaket.
“Vad var det jag sa!” är kanske inte den mest sympatiska formen av argumentation men är på stark frammarsch. Kriget i Ukraina har gjort att Riksorganisationen för Efterkloka fått rekordmånga nya medlemmar. Alla varningar om att Putin inte är att lita på och det svenska försvaret underdimensionerat visade sig vara befogade. I panik letar nu politiker försvarsvänliga tweets från förr. Bättre sent än aldrig.
Riksdagens eviga sovmorgon har gällt även svensk ekonomi. I över ett decennium har ekonomer tipsat om att Sverige borde utnyttja det extremt låga ränteläget för att låsa in stora lån till nästan ingen ränta alls. I perioder när räntan varit minus har ju staten till och med fått betalt för att skuldsätta sig.
Förslag på vad pengarna kunde användas till saknas inte. För att vara ett rikt land är Sverige på flera områden förvånansvärt fattigt. Alla som åkt i en av SL:s tunnelbanevagnar från 1970, klivit in i SJ:s tidsmaskiner från 1990-talet eller någon gång försökt köra in i Stockholm på E4:an norrifrån vet vad jag pratar om. Svensk infrastruktur är, jämfört med i många andra länder i Europa, helt enkelt inte top-notch. Vad har gjorts åt saken? Inte mycket. Istället har den svenska statsskulden sedan 2009 minskat från 36 till under 20 procent av BNP enligt Riksgälden, den lägsta nivån på 50 år. Nu blir upplåningen dyrare för varje dag som går. Lite synd.
Det andra som hade varit smart att ta itu med är det som varenda utländsk ekonom som landat på (halvskabbiga) Arlanda de senaste femton åren pekat ut som ett stort hot: Sveriges bostadshysteri.
En bidragande orsak är ränteavdraget. När boräntorna under de senaste åren ständigt slagit nya bottenrekord infann sig ett lysande tillfälle att ganska smärtfritt fasa ut denna gigantiska subvention. Så blev det inte. Sedan 2009 har bostadspriserna stigit med 130 procent och svenskarnas skulder gått från 2000 till 4600 miljarder. Nu klättrar räntorna snabbt och därmed även statens kostnad för ränteavdraget, som ifjol var 21 miljarder. Stigande räntor kan göra att notan utan vidare ökar till över 60 miljarder spådde Konjunkturinstitutet för några år sedan. Kanske tvingar det fram en desperat u-sväng även här.
Vilka som får betala för allt detta? Framförallt medborgare födda på 90- och 00-talet som bär exakt 0 procent av ansvaret för att det ser ut som det gör.
En tröst är att de fått rejält med stoff till boken: “Så tog svenska politiker vara på århundradets möjlighet”. Det skulle bli den tunnaste skrift som någonsin publicerats i vårt land. En tom sida räcker gott och väl.