Är fler bombplan lösningen mot Islamiska staten?
David Cameron vill att även Storbritannien ska inleda flygattacker mot IS i Syrien.
Men när alla experter pratar om marktrupper är det då verkligen fler bomber från luften som behövs?
Finns det överhuvudtaget en militär lösning på IS-problemet?
När det gäller att försöka ta hand om den största flyktingströmmen sedan andra världskriget har EU visat en pinsam oförmåga att ta ett gemensamt ansvar.
När det kommer till att militärt bistå Frankrike efter terrordåden i Paris finns det ingen oenighet. Alla ställer upp.
Många är villiga att bidra med bombflyg. De verkar glömma att USA med viss hjälp av några till redan bombat IS i mer än ett år utan att gruppen för den skull pressats tillbaka på något avgörande sätt. Tvärtom verkar det nu som höga amerikanska företrädare överdrivit bombkrigets framgångar.
Lyssnar man på säkerhetspolitiska och militära experter är enigheten stor om att det som behövs för att krossa IS är trupper på marken. De enda verkliga framgångarna mot IS har varit när kurdiska, iranska eller irakiska trupper attackerat på marken samtidigt som USA gett bombunderstöd. Som i Kobane, Tikrit och nu senast i Sinjar.
Inget land verkar dock vara berett att ställa upp med marktrupper. Västvärlden är rädd för egna förluster och för att stridande västerländska soldater i muslimska länder ska föda fler terrorister och öka terrorhotet. Läxan från Irakkriget 2003 är i färskt minne.
IS lätt match
Så när Storbritanniens premiärminister David Cameron nu ska be parlamentet om tillstånd att bomba Islamiska staten i Syrien så är det mer en form av symboliskt stöd för Frankrike än en beslutsamhet att ta itu med IS.
Rent teoretiskt borde IS vara en lätt match. Terrorgruppen har inte en enda officiell vän bland världens länder. IS har enligt CIA inte mer än 30 000 soldater i sina led. Även om de är välmotiverade borde det inte vara någon match för en samlad invasion.
Men situationen är inte så enkel som den låter. Trots en läpparnas bekännelse har alltför många av aktörerna i konflikten inte som första prioritet att krossa IS.
Saudiarabien har i wahabismen en religiös ideologi som påminner väldigt mycket om Islamiska statens. Båda är dessutom sunnimuslimer. Det saudiska kungahuset fruktar att marktrupper mot IS skulle kunna leda till en revolt bland den egna befolkningen. En arabisk vår 2.0.
Historiens sophög
Dessutom finns det inget viktigare i saudisk politik än att motverka Irans försök att roffa åt sig mer makt och inflytande i regionen. Ett krossat IS gynnar shiamuslimska Iran.
Turkiet är medlem av Nato och har en stark armé men har gjort väldigt lite i kampen mot IS. Skälet är att turkarna fruktar att marktrupper mot IS skulle göra det lättare för regionens kurder, inklusive Turkiets egna som man är i krig med, att bilda en stat.
Ryssland vill hämnas på IS men det viktigaste är att Assadregimen sitter kvar.
Alla vet vad som behövs för att förpassa IS till historiens sophög men ingen vill göra jobbet.
Den bredare frågan är om det överhuvudtaget finns en militär lösning på problemet IS och det allmänna kaoset i Mellanöstern.
Rubbad balans
När USA störtade Iraks diktator Saddam Hussein rubbade man den maktpolitiska balansen mellan sunni, shia, kurder och kristna grupper. Plötsligt fick sunniminoriteten som tidigare förtryckt shiamajoriteten smaka på sin egen medicin. Följden blev att många irakiska sunnimuslimer som stött Saddam lierade sig med al-Qaida i Irak, dagens IS.
I Syrien var det tvärtom. En shiasekt ledd av familjen Assad styrde med järnhand över en sunnimuslimsk majoritet.
Krigen i Irak/Syrien har alltmer utvecklats till en sekteristisk strid mellan sunni- och shiamuslimer där kurderna är vinnare som kunnat karva ut sin egen bit och där många kristna tvingats på flykt. De gamla landgränserna som sattes av Europas kolonialmakter är på väg att luckras upp.
Även om omvärlden mot förmodan skulle gå in med marktrupper och krossa IS militärt så finns jihadistideologin och den extrema instabiliteten i Mellanöstern kvar.