”Trött på damfotbollen”

Martin Pringle om att få sparken
och sina planer för framtiden

Martin Pringle har under tre år etablerat Kopparbergs/Göteborgs FC i toppen av dam-allsvenskan. Nu berättar han om känslorna efter sin sista match, sin syn på damfotbollens framtid och drömmen om utlandet.

helskärm

Vad kände du efter din sista match som tränare i lördags (2–3 mot Sunnanå)?

– Jag var så jävla förbannad. Vi förlorade på ett sätt vi inte ska, och det gillar jag inte. Det var min sista match och det är alltid roligt att vinna. Men vad skulle jag säga efter den, ingen skulle ju lyssna ändå. Annars kände jag inget. Det är fotboll, man går vidare.

Hur tog du beskedet att klubben inte ville ha dig kvar?

– Även om du själv funderat på om du ska göra något annat är det ett slag i magen när beskedet kommer. När någon säger ”vi vill inte ha dig”. Jag tycker vi blivit bättre år för år och det har jag bidragit till. Sen kanske klubben tyckte att jag skulle vinna SM-guld med det material som fanns och det ... går inte. Det går inte att göra guld av gråsten.

Hur har Göteborg utvecklats som klubb?

– Klubben har utvecklats som så att man fått en fast punkt på Valhalla. I övrigt har det inte hänt mycket, det är samma människor. En klubb kan ju säga att den ska vinna SM-guld, jättebra, men det måste finnas något runt omkring som gör att du kan säga det. Göteborg har en bit kvar. Först och främst måste spelarna bli heltidsanställda.

Hur långt kan damfotbollen nå?

– Jag tror det behöver bytas ut rätt mycket folk på förbundet. Det känns som de bara gör sin tid där uppe. De har sagt att vi har världens bästa damliga, visst, det kanske vi har. Problemet är att vi ska behålla den, alla går i sin egen tro att ”jävlar vad vi är bra”. Om tio år har halva Europa sprungit förbi oss, det lovar jag. De måste hitta något som leder in i framtiden, det handlar om att ge bättre förutsättningar för spelarna först och främst. Och förbundet har pengar.

Vad händer för dig i framtiden?

– Jag pratar med diverse, men mer än så har det inte blivit. Det handlar om lite olika roller och nivåer på jobben. Som det känns just nu kommer jag aldrig gå tillbaka till damfotbollen, jag är trött på det.

Hur mycket låg det i ryktena om att du skulle träna Gais?

– Det var aldrig aktuellt med mig som huvudtränare, men de visade sitt intresse. Vi får väl se vad som händer. Det är ingen omöjlighet att jag hamnar där, men de har ju en huvudtränare som bestämmer vilka han vill ha kring sig.

Vilka är dina tränarambitioner?

– Jag skulle gärna komma utomlands igen. Men det är svårt som spelare, och vi ska inte tala om hur det är som tränare.