Om att lämna dödens väntrum och åka hem
Uppdaterad 2014-06-17 | Publicerad 2014-06-12
HUNTSVILLE. En vecka med döden kallades serien.
Och döden skulle visa sig vara närvarande ända in i slutet.
Vaughn Ross blev 41 år gammal.
Det kändes faktiskt lite som någon form av dåligt skämt.
Som att någon hade missförstått.
När dörrarna öppnades och vittnena började att gå över vägen mot avrättningsrummet var det som att hjärnan inte riktigt kopplade. Någon hade fattat fel.
För han skulle ju inte dö på riktigt.
Ungefär så gick tankarna i slutet av en vecka i dödens väntrum.
Tankar som har gjort att jag under veckan fått mail om att jag är en naiv och blond bimbo som borde gifta mig med en massmördare själv om jag nu älskar dem så mycket. Jag har fått höra att jag försvarar våldtäktsmän och pedofiler, att jag skulle få smaka på deras egen medicin och att jag inte bryr mig om deras offer.
Det stämmer inte. Inte i mina ögon.
Men man får tycka olika.
Vaughn Ross dog klockan 18.38 den 18 juli 2013. På hans dödsattest kommer det att stå ”mord” som dödsorsak. Det är praxis när man avrättar.
Hans sista ord var en hyllning till familjen. Han sa till dem att han älskade dem, att de skulle vara starka. Han sa att ”det är som det är”. Han sa att han var oskyldig.
Ingen i hans familj hörde hans ord. Han hade bett dem att inte komma.
Men ni hörde.
Tiotusentals av er satt bänkade framför Aftonbladets tv-sändning när Jason Clark kom ut och läste Vaughn Ross sista ord.
Ni har överväldigat mig med er respons på den här artikelserien.
Hittills har jag inte vaknat en dag här utan att ha mellan 50-70 mail i inkorgen. Lika många till trillar in under dagen. Jag satte mig och försökte beta av obesvarade läsarmail tidigare idag.
340 stycken. På de senaste tre dagarna.
Era åsikter, kommentarer och mail är fantastiska.
Ni undrar, ni brinner, ni vill förstå.
Som reporter är det det finaste gensvaret man kan få, att ni vill veta mer.
Och det finns mer.
Det finns mycket mer.
Men nu är ”En vecka med döden” över.
Dessvärre slutade veckan med att en fullt frisk 41-årig man avrättades.
Jag har träffat honom. Jag tyckte att han var sympatisk. Jag tycker inte att han förtjänade att dö.
Men man får tycka olika.
Den här veckan har handlat om dödsstraff och dess konsekvenser.
När den började var 60-årige Victor Billings, 18-åriga Viola McVade och 53-årige Douglas Birdsall döda. Tre förlorade liv.
Nu är John Quintanilla, 36, och Vaughn Ross, 41, också döda.
Avrättade enligt idén om någon form av gammaltestamentelig rättvisa. Öga för öga och tand för tand. Vi ska kompensera förlusten av de tre förstnämnda liven genom att ta de två sistnämnda. En mänsklig impuls att försöka få något likvärdigt mot det vi en gång haft.
Man kan kalla det rättvisa.
Eller så kan man se det som att det nu finns fem trasiga familjer – som sörjer någon de förlorat – istället för tre.
Och fundera på vad det gör med samhället i längden.
Allt jag ville var att få er att tänka.
Nu är det dags att åka hem.
I John Quintanillas fall: Tyskland.
Hans fru vill begrava honom i hennes hemstad. Så att de kan vara tillsammans.
I Vaughn Ross fall: St Louis, Missouri.
Det var det enda kravet han hade inför sin död. Han ville inte att Texas skulle få hans kropp, även om de tog hans liv.
Tack av hela hjärtat att ni följde med mig till dödens väntrum.