Monica miste sin svärfar, pappa och make i sjukdomen

Mary Mårtensson

”Vi fick planera studenten och begravningen – samtidigt”

Hon miste tre närstående – sin svärfar, sin pappa och sin make – i samma sjukdom.

Alla tre dog i prostatacancer.

– Har man det i släkten ska man vara påstridig och vägra gå hem förrän man fått ett PSA-prov, säger Monica Jonsäll, 52.

Familjen bor i Edsbyn i Ovanåkers kommun i Hälsingland. I fem år levde Monikas make, Anders Jonsäll, med prostatacancer, innan han gick bort i sjukdomen för två år sedan.

Han var 56 år gammal när han insjuknade. Dottern Sanna var 14 år och Jonna var 11.

Då var familjen redan välbekant med sjukdomen.

Anders pappa Erik gick bort i prostatacancer, 68 år gammal, på 90-talet. Två år senare dog Monicas pappa Uno, 63 år gammal, i samma sjukdom.

Det är numera konstaterat att prostatacancern är ärftlig i båda släktleden.

Väl medveten om att sjukdomen kunde vara ärftlig tog Anders ett PSA-prov när han började springa uppe på nätterna hela tiden för att kissa och även fick svårt att kissa, typiska symtom för prostatacancer.

Obotlig cancer

PSA-värdet var förhöjt. Det var prostatacancer.

Sex månader senare fick Anders beskedet att den var obotlig. Cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna och var aggressiv.

– Läkaren sa att han hade kommit fem år för sent, att de inte kunde stoppa sjukdomen, säger Monica.

Anders svarade dock bra på behandlingarna med antihormoner och strålning.

– Vi har svävat mellan hopp och förtvivlan, säger Monica.

Tack vare behandlingarna kunde Anders leva ett bra liv i flera år. Han jobbade nästan in i det sista som säljare, full av energi och livsglädje.

Fyra år efter diagnosen började han känna sig orkeslös och få värk i ryggen. Då hade cancern spridit sig till skelettet, ena lungan och levern.

Cellgifterna tog inte på levertumörerna. De sista tre månaderna fick Anders därför en ”dyr dundermedicin”, Zytiga, som gav honom krafterna åter.

Beställde resa

– Efter att ha mått dåligt i åtta månader så mådde han plötsligt jättebra. Vi visste ju att det var lånad tid, men vi njöt i fulla drag av att ha honom så pigg, säger Monica.

– Vi beställde till och med en resa till New York, för han ville så gärna att vi som familj skulle åka dit eftersom det länge hade varit vår äldsta dotters dröm.

Men familjen kom aldrig till New York.

De sista tre veckorna fick Anders palliativ vård i hemmet. Tumörerna i ryggraden hade gjort honom förlamad.

– Att ligga förlamad i en säng och inte ens kunna kissa, det är förnedrande, säger Monica.

Det var hon som skötte honom.

– Jag är så stolt över att jag fixade att vårda Anders här hemma, för jag är ingen ”vårdtyp”.

Enligt Monica så accepterade Anders sin situation.

– Han konstaterade att ”okej, då är det så här det är". Han tyckte att han hade haft ett bra liv, han sa det mot slutet, han sa ”nu är jag klar”. Han gjorde bokslut.

Fint slut

Samtidigt som Anders var döende skulle Sanna ta studenten. Hon hade gjort sig fin för att gå på studentbal.

– Pappa Anders fick se sin vackra dotter uppklädd i långklänning till fest, säger Monica.

Tre dagar senare var han död.

Anders blev 61 år gammal. Han somnade in hemma.

– Det blev ett fint slut på ett bra liv för en fin person, som fick lämna oss alldeles för tidigt.

Släkten, liksom flickornas vänner, kom för att sörja.

– De var sju flickor som satt och grät kring Anders dödsbädd hela kvällen.

Fem dagar senare hölls studentmottagningen. Sanna och Monica hade, mitt i all sorg och smärta, planerat hela bjudningen, samtidigt som Monica hade planerat begravningen.

– Det blev en fin dag för Sanna. Det blev nära mellan skratt och gråt.

Ofantlig sorg

När Anders dog kände Monica inte bara sorg, utan även lättnad. Då hade hon upplevt tre närstående gå bort i sjukdomen.

– När de väl dör är det så vansinnigt skönt. Äntligen är det över, han har inte ont längre, han behöver inte kämpa mer, jag måste inte vara stark längre. Man unnar dem att slippa vara kvar, när det inte finns någon mer lek att leka, säger Monica och gråter.

– Man vill att det ska ta slut så man kan gå vidare, men sorgen efteråt…

Vad tänker du som förlorat tre närstående i sjukdomen?

– Har man prostatacancer i släkten ska man vara påstridig och vägra gå hem förrän man fått ett PSA-prov. En del av våra manliga släktingar har fått stånga sig blodiga för att få ett PSA-prov på vårdcentralen, trots att de har en pappa eller bror som gått bort i prostatacancer, säger Monica.

Kampen mot prostatacancer drivs nu vidare av dottern Jonna, i dag 18 år. Hon har tillsammans med en klasskamrat startat ett företag via skolan, som säljer föremål till förmån för forskning inom både prostatacancer och bröstcancer. Pengarna ska de skänka till Cancerfonden när projektet avslutas i vår.

Till sommaren är det Jonnas tur att ta studenten.

– Man blir aldrig densamma mer. Det är ett annat liv nu, säger Monica Jonsäll.

Mustaschkampen

  Mustaschkampen arrangeras av Prostatacancerförbundet i samarbete med 26 lokala prostatacancerföreningar.

  Syftet är att samla in pengar till forskning kring prostatacancer, bilda opinion och sprida kunskap om sjukdomen samt förbättra mäns hälsa och livkvalitet. 

Så här kan du bidra:

  Sätt in ditt bidrag på PG 900101-7 eller på BG 900-1017

  Swisha till 9001017

  SMS:a Blått100 till 729 29 för att skänka 100 kronor.

Källa: www.mustaschkampen.eu