Lena Olin vet hur man pratar

Karin Ahlborg

helskärm

Det bästa med Lena Olins prat i ''Sommar'' i P1 är egentligen inte vad hon säger utan hur hon säger det.

Här har vi en skådis i världsklass som använder sig av rösten på ett ypperligt sätt och som – lyssna nu alla ni andra sommarvärdar! – har lagt ner tid och möda på att repetera sitt manus.

Den första halvan av programmet griper tag när Lena Olin berättar om sin brors död och hennes pappas hjärnblödning som inträffade ungefär samtidigt och slet sönder hennes värld.

Gav sig själv i present

Det är Lena Olins tes att hon där och då, som femåring, stannade i växten rent emotionellt.

Det är lätt att leva sig med i hennes barnvardag när pappa Stig Olin så småningom tillfrisknar något men får hysteriska utbrott, utmanar döden, gör kuplettentréer till frukostarna och citerar Shakespeare till middagarna.

Det är tragikomiskt och gripande.

Självklart blir det mycket namedropping i programmet men hon utelämnar barmhärtigt nog namnet på den betydligt äldre regissören som släpade med sig en ung Lena Olin på en timmes promenad över sanddynerna i Skagen för att ge henne en present. Presenten visade sig vara han själv som förklarade sin kärlek och sedan kände sig kränkt över att den inte var besvarad.

Schvung och tryck

Det uppenbarligen mycket kaotiska förhållandet med Örjan Ramberg glider hon över rätt snabbt men uppehåller sig längre vid träffande Ingmar Bergman-imitationer och hans betydelse för hennes skådespelarkarriär.

Den andra halvan av sommarpratet blir lite smått&blandat. En snutt om storebrodern Mats, en smula Lasse Hallström, en släng anorexia, lite religiöst grubbel och till sist en torr kubb inslängd rätt omotiverat.

Men det gör inte så mycket för allt presenteras med schvung och tryck och respekt för lyssnarna. Det är faktiskt inte självklart.