Erdogan borde vara glad i stället för besviken
Utan maktfullkomligt islamistparti ökar chansen för Turkiets EU-inträde
Trots ett rekordval är Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan djupt besviken.
Han borde vara glad.
Det faktum att hans "islamism light"-parti inte får total makt bereder vägen för landets inträde i Europa.
Att Erdogan skulle bli valets segerherre var givet från början. Frågan var om hans AKP-parti skulle få två tredjedels majoritet i parlamentet och därmed kunna skriva en ny grundlag utan att behöva ta hänsyn till motståndarnas åsikter.
Valet slutade med en jordskredsseger för Erdogans parti. Aldrig tidigare i Turkiets historia har en sittande premiärminister fått så mycket röster i ett demokratiskt val. Ändå förvägrades Erdogan den absoluta majoritet han hoppats på.
Surt för AKP men bra för Turkiet. Nu tvingas Erdogan förhandla med de andra partierna för att få fram en ny grundlag. Vilket är precis så det ska gå till i en demokrati. Det är därför många länder har ett krav på två tredjedels majoritet för att genomföra ändringar i grundlagen. I Sverige krävs dessutom en val emellan.
Militärkupp
Allt för att grundlagen verkligen ska reflektera folkflertalets vilja och därmed också åtnjuta ett starkt stöd.
Den förra turkiska skrevs efter en militärkupp på 80-talet och är i starkt behov av reformer. Syftet med den nya är att en gång för alla stoppa militärens inflytande över politiken.
Turkiet har på en rad punkter anpassat sina lagar som en förutsättning för att kunna komma med i EU. Men en hel del återstår. Turkiet har också att slåss mot ett antal tunga medlemsländer som inte vill släppa in landet i EU.
Skälen är många men ett som väger tungt är AKP-partiets islamistiska inriktning. Erdogans hustru och hans två döttrar bär huvudduk. Många både inom och utanför Turkiet misstänker att han har en dold agenda att göra Turkiet mer islamistiskt.
Svårare
Ju större enskild makt som AKP-partiet får desto räddare blir länder som Frankrike och Tyskland och desto svårare blir det för Turkiet att komma in i den europeiska familjen.
Ur den aspekten bör Erdogan trots allt vara nöjd med att han inte kan köra sitt eget race.
Mer av västerländsk förhandlingskultur i turkisk politik, friare medialagar och mindre av diktatorsfasoner från Erdogan är alla en förusättning för EU-medlemskap.
Erdogan får till och med stå ut med att hans parti har färre mandat trots rekordvalet.
På sätt och vis har han sig själv att skylla.
I ett försök att hindra det nationalistiska Nationella Aktionspartiet från att komma in i parlamentet bytte han i valrörelsen fot i kurdfrågan. AK-partiet var det parti som först av alla erkände att kurderna var en förtryckt minoritet och var beredda att gå dem till mötes i bland annat språkfrågan. Nu visade han upp en tuff attityd mot kurderna vilket resulterade i att många kurder övergav AKP och istället röstade på kurdiska BDP.
Föll på eget grepp
Resultatet blev att båda dessa "småpartier" lyckades kravla sig över den höga tioprocentspärren i parlamentet och därmed spädde ut AKP:s makt.
Erdogan föll helt enkelt på eget grepp.
Ställd inför Europas motstånd har Erdogan valt att försöka visa att Turkiet mycket väl klarar sig på egen hand. AKP orienterar landet alltmer mot Asien och Ryssland. Den traditionellt Israelvänliga inställningen är på väg att svänga.
Det är som om Erdogan vill säga till Europa att om inte ni vill ha Turkiet som vän så kan vi skaffa andra kompisar.
Vänner som inte nödvändigtvis är rumsrena i EU.