Med sådana fiender borde vårt samhälle vara tryggt att leva i

Peter Kadhammar

GÖTEBORG. Så detta var samhällets fiender:

En 32-årig hantverkare med ett spindelnät tatuerat på sitt rakade huvud.

En förtidspensionerad 30-åring som haft klippkort till fängelset, oftast för småbrott.

En 24-åring som bor hos mamma och lever på socialbidrag.

En 22-åring som har arbete, bor hos föräldrarna och som gömde en pistol och ammunition hemma där poliserna omgående hittade sakerna vid en husrannsakan.

Åklagare Barbro Jönsson sa att männen tillhör det kriminella Brödraskapet, och att deras fåordighet under polisförhör och rättegång är typisk för den sammanslutningen. ”Jag talar för mig”, sa var och en under åklagarens förhör, och sedan sa de inget alls eller väldigt lite.

Fyra förlorare

När man hörde redovisningen av männens personliga omständigheter fick man intrycket att de snarare var samhällets förlorare. Vår bild av en stor och farlig gangster passar inte in på en 30-årig förtidspensionär som riskerar att få sin gamla Volvo tagen i beslag (efter femtioelfte olovliga körningen), och som berättar att avgassystemet är värt uppåt 15 000 spänn.

Var detta samhällets fiender nummer ett?

Ett sådant samhälle kan skatta sig lyckligt: med sådana motståndare borde det vara ett tryggt.

Men ute på gatan vaktade poliser med automatkarbiner och rättegången hölls i säkerhetssalen. Alla som ville in visiterades och fick ta av sig skorna för kontroll. Ett skottsäkert glas skilde åhörarna från rätten.

Sköt genom ytterdörren

Barbro Jönssons slutplädering handlade om en ung man som råkade komma i vägen för den påstådde ledaren (han med tatueringen) och som sedan dess levt fem år i rädsla.

Enligt åklagaren utsattes han för hot och utpressning. Förföljelsen kulminerade när någon sköt elva skott genom mannens ytterdörr i Lilla Edet, för övrigt med svensktillverkad hårdmantlad ammunition som i USA kallas ”cop killer”, snutdödare. Den kan tränga igenom skyddsvästar.

Vi vet inte om det finns något namn för den bomb som sedan exploderade utanför åklagare Jönssons hem i Trollhättan.

Hon lever nu på skyddad adress, precis som den familj som fick ytterdörren genomskjuten.

Sammanhangen verkar så klara, fallet uppenbart.

Barbro Jönsson sa i slutpläderingen att vi inte får stirra på detaljer. Vi måste ta ett steg tillbaka för att se hela bilden.

Men i ett rättssamhälle är det åklagaren som ska bevisa att någon är skyldig. Jönsson kunde peka på en rad omständigheter. Männen träffades hemma hos tatueringens sambo, ett vittne såg tatueringen med en ”puffra”, de gav sig ut strax före skottlossningen...

Om dessa fyra män är skyldiga visade de ingen skrämmande förslagenhet i planeringen av dådet. Bara någon timme innan hade de i så fall ingen transport klar, de lånade en Volvo med uppseendeväckande fälgar av en knarkande granne. De lokala poliserna kände väl till bilen och brukade stoppa den så fort de fick se den.

Om männen döms, döms de för att denne granne vittnade mot dem.

Räcker det?

Åklagaren har inga bevis

Åklagare Jönsson hade inga handfasta bevis. Inget vapen. Ingen som kan nagla fast männen vid brottsplatsen.

Rätten beslutade att männen blir kvar i häktet men den utpekade ledarens sambo släpptes fri. Hon är åtalad för medhjälp till mordförsök och skyddande av brottsling.

Männen fördes ut till höger. Den 20-åriga kvinnan gick till vänster och kramade om sin mamma som lyssnat under hela rättegången.

Dom meddelas 18 december.