Fredsfestivalen förvandlades till ett blodbad

Publicerad 2023-10-15

RE’IM. Sen en vecka håller kriget återigen på att sätta Mellanöstern i brand.

I pärlbandet av kibbutzer utmed Gazaremsans gräns är det inte längre spår av död, utan rester av liv som slår betraktaren. 

Vid busshållplatser, i kanten av en åker eller vid en avfart vittnar en sko, en blodfläck eller en dagbok om hur människor har kämpat för sina liv.

– De bröt mot alla regler! Vi vill leva. Vi vill se våra barn växa upp i fred, inte i krig, säger Ofer Levi, 51, som kommit till festivalområdet i Be’eriskogen, fem kilometer från Gaza. Ofer kom hit med sina två söner, Maor, 27, och Tamir, 18. 

Lördagen den 7 oktober förlorade de många av Maors och Tamirs vänner på det ibland svedda gräset. Nu kommer de för att hjälpa till med förnödenheter åt militären, men också för att förstå.

Att gå runt bland resterna av en fest som i ett slag förvandlades till ett helvete av mord, våldtäkt och terror gör det omöjligt att ställa frågan: hur skulle jag själv ha reagerat? Maor, 27, tänker på en av sina vänner. Han som var en hjälte:

–  Det var en soldat, men utan vapen den här kvällen. Han förde flera människor till ett safe room i ett hus i närheten där han låste in tiotals festivalbesökare innan han kämpade ensam mot terroristerna med sina bara händer. Det slutade med att de dödade honom med två granater, säger Maor.

Några av besökarna försökte gömma sig i bajamajorna men sköts igenom den tunna plasten.

Andra försökte gömma sig i de gula bajamajorna som står uppradade. En soldat som inte vill figurera med namn insisterar på att vi ska se dem. Där inne är spåren av blod det enda som nu påminner om personen som kurat ihop sig i skräck. Andra försökte gömma sig i de idag ofta svedda träden.

Från alla håll – och till och med från luften i glidare – stormades festivalen av mördarkommandon.

Men det fanns också många som inte var reguljära Hamasanhängare. Hamasanhängarna följdes av en brokig mobb av unga pojkar som stal plånböcker eller våldtog.

– De sköt en hund. Vad är det för människa som skjuter en hund, säger en soldat som stred under den ödesmättade lördagen.

Nu försöker volontärer samla ihop ägodelar från bilarna ute på åkern. På varje kartong antecknas bilens registreringsnummer.

– Vare sig det är till den dödes familj eller till överlevande så hjälper det dem att gå vidare. Häromdagen kunde vi ge tillbaka en dagbok som någon hade fört sedan personen var liten, säger Hillel, från föreningen 51.

De specialiserar sig nu i att återfinna och ge tillbaka ägodelar åt offers anhöriga eller åt överlevande.

Andra sprang för sina liv ut på fältet där bilarna skockade sig intill en djup ravin. Från vägkanten sköt Hamas anhängare mot dem.

Men som de många israeler som vuxit upp med raketattacker, sprang kanske hundratals deltagare för att ta skydd i så kallade miguniter, enkla bombskydd med tjocka cementväggar, en ingång och en halv innervägg som tar en tryckvåg. Ofta är de färgglatt och muntert målade, med en givares namn i stora bokstäver på.

Miguniterna utstrålar motståndskraft och skydd. Utmed väg 232 mellan martyrkibbutzerna finns dessa miguniter vid i princip varje busstation.

Nu blev de dödsfällor när människor satt fast som i en fälla för terroristerna som sköt med automatvapen eller kastade in handgranter. I dag bär flera av dem spår av blod, skor, kläder och förödelse.

Vid busshållplatsen Alumim Junction lever spåret av någons ryggtavla vidare. Målad i blod intill en nedsölad sneaker.


Aftonbladets Magnus Falkehed och Niclas Hammarström på plats i Israel.