Först hyllningarna sen huggtänderna

Henning Mankell väntar attacker mot Bergman

Musiken, fantasin och barnsligheten.

Även om Ingmar Bergman i sitt konstnärskap främst var teaterregissör, dramatiker och filmskapare, så undrar jag om det inte ändå var musiken som var själva urkällan från vilken han hämtade upp de viktigaste indgredienserna till sitt skapande. Han lekte nog emellanåt med tanken att han i ett annat liv kunde ha varit – inte musiker, det var honom främmande, men väl dirigent.

Musiken var utgångspunkten, det var inte ordet, även om det felaktigt påstås emellanåt. Han använde genom livet, i allt högre grad, musikaliska termer för att beskriva sina filmer och teaterföreställningar, för sig själv och de som medverkade, han namngav verken som exempelvis sonater, talade emellanåt mer om partitur än om manuskript, och sökte alltid efter det specifikt musikaliska i sina filmer och föreställningar.

Det här stack djupt i hans liv. Erland Josephson har påpekat att Ingmar Bergman var väldigt samtalsbegåvad. Det hade jag också förmånen av att uppleva vid ett otal tillfällen. Jag kan också nu se att nästan alla samtal mellan oss på något sätt kom att handla om musik. Han återkom ständigt till sin upplevelse av att musiken kom före språket, och även kom efter språket. Musiken var både början och slutet. Han såg i musikens mest benådade ögonblick en sorts öppning mot andra verkligheter än dom vi omedelbart kan uppfatta med våra sinnen. I musiken fanns möjligen den där bryggan till andra världar som dom flesta av oss söker.

Det här ska inte uppfattas som att Ingmar Bergman var en allmänt vidskeplig man. Det var han definitivt inte. Vad han trodde i ett eventuellt religiöst perspektiv har jag ingen aning om.

När han talade om känslan av att i musiken kunna förnimma andra världar så fanns där inget av någon hemmagjord övertro som grund.

Däremot försökte han förstå sig på den mystik som ändå är en del av verkligheten.

Det kan vara allt från deja–vu–upplevelser, till egendomliga sammanträffanden. Ungefär som Strindberg räknade gatstenar och studerade molnformationer. Inte skrock, inte vidskeplighet, utan nyfikenhet på det som låg i verklighetens utkanter.

Musiken tror jag alltså var en av urkällorna. Den andra uppfattar jag som hans barndom. Eller rättare sagt – hans barnslighet. För mig är detta en ytterst positiv värdebeskrivning. Jag tror ju att den sanna konstnären är barnet. När vi växer upp, innan skolan börjar förebrå oss om vi visar alltför stor tilltro till inbillning och fantasi när verklighetens bokstäver och matematikformler ska gälla, förlorar vi mycket av det vi självklart hade innan. En gränslös tilltro till fantasins och inbillningens krafter. Men inte enbart för att det kunde hjälpa oss att bygga sinnrika kojor eller flottar, eller skära piratskepp ur barkbitar. Fantasin och inbillningen behöver vi för att hantera det svåra som livet ofta innebär. Vi äger i svensk litteratur många skildringar av barn som använt sin fantasi för att hålla stånd mot en obegriplig, förljugen och farlig vuxenvärld. Om man senare i livet, när man i bästa fall har överlevt skolan, strävar efter att bli konstnär, så innebär det att man måste återerövra det man hade som barn. Människan skulle inte haft tillgång till fantasi och inbillning om vi inte behövt den för vårt överlevande. Vi är rationella varelser; fantasin och inbillningen ligger i generna. Jag har träffat många betydande konstnärer i livet och ingen har förnekat att det just i barndomens upplevelser finns grundstenar för allt framtida skapande. Senare i livet med tillägg av erfarenheter, tillägnad kunskap och politiska eller moraliska hållningar.

För Ingmar Bergman var det definitivt så. Inte nödvändigtvis uttryckt som i exempelvis ”Fanny och Alexander”, men mer som en öppenhet och respekt inför barndomens viktiga grundläggningsarbete där fantasin ofta var det överlägsna instrumentet.

Nu har han gått bort. För dom som stod honom nära kom det inte som någon överraskning. Timglaset hade sakta börjat vändas för sista gången redan för nåt år sen när han märkte att den kreativa förmågan börjat sina och sanden som rann inte skulle låta sig stoppas. När han dog nu i slutet av juli, en tidig morgon, var det ett gammalt hjärta som slutade slå i en gammal kropp.

Han hade då uträttat ett gigantiskt arbete, en konstens ardennerhäst som lämnat ifrån sig oräkneliga filmer, teaterföreställningar, teaterpjäser, manuskript och böcker.

Nu kommer miljontals ord att kastas över honom. Tyvärr mycket som blir underdånigt och okritiskt; man vältrar över honom hyllningar. Åtminstone nu till en början kommer dessa blomstermålningar att vara odelade. Men fel vore att glömma att Ingmar Bergman var en sällsynt komplicerad människa.

Han hade till exempel ett gränslöst kontrollbehov som innebar att de av hans kollegor som inte ville vara med om detta, obarmhärtigt kunde stötas bort.

Även om det inte är sant så har det sagts många gånger att det var Ingmar Bergman som tillsatte och avskedade teaterchefer på Dramaten, även när han befann sig långt därifrån. Det tror jag inte på, personalen på Dramaten är viljestark nog, men samtidigt finns det förstås ingen rök utan eld. Han försvarade sin kreativitet med näbbar och klor. Det kunde göra honom hänsynslös – likt så många andra konstnärer. Man kommer aldrig att kunna resa ett hederligt äreminne över honom om hans komplexa personlighet inte får en ordentlig belysning.

Men kanske det ännu är för tidigt? Först måste hyllningståget rulla innan de mer sammansatta bilderna kan få utrymme. Ingmar Bergman visste ju själv hur det skulle bli eftersom han kunde sin Strindberg. Först kommer hyllningarna, smekningarna, sen kan mycket väl huggtänderna komma fram. I ena ögonblicket leenden, i andra ögonblick hugget som utdelas bakifrån. Det blåser på toppen, både varmt och kallt.

Vi kommer nu också att få se ett antal – främst akademiker – som kommer att poppa upp som ”Bergmanexperter” och resa jorden runt och tala om ”Ingmar och jag” mot dyra arvoden.

Men stor var han, Ingmar Bergman. Kompromisslös, vare sig det gällde att nita en otrevlig recensent i ansiktet eller söka nya uttrycksmöjligheter i sin teater eller i filmerna. Hans betydelse utanför Sveriges gränser är oomtvistlig. Länge var han inte heller – som brukligt är – profet i sitt eget land. En gång jagades han bort från Sverige av lönnfeta skattekontrollanter som var ute i rätt ogjort väder. Men han kom alltid tillbaka och hittade på Fårö en definitiv plats för sin rastlösa skaparlust.

Men det tog alltså slut, det som allt annat. Först dog hans hustru Ingrid, sen dog hans kreativitet, arbetet, och nu till sist det gamla hjärtat.

Han är en av de få som kommer att överleva från det senaste seklets svenska kulturliv in i framtiden. På vilket sätt kan ingen säga. Bara att så kommer att ske.

Läs mer

Tidigare artiklar

Henning Mankell