"Hans vingar var avklippta"

Waffa var 26 när han dog i en heroinöverdos.

Det hade kunnat förhindras om han hade fått rätt vård, enligt mamman Soraya.

Läs hennes öppna brev om Waffas historia.

"Jag tror att en av de värsta mardrömmar som en förälder kan råka ut för är att se sitt barns kamp mot drogerna. Den dagen då jag upptäckte att Waffa använde droger hade jag ingen aning vad som väntade.

Waffa kom i kontakt med droger vid 15 års ålder, till en början var det bara ”hasch” men snart blev det andra droger. Väldigt tidigt förstod jag att det här klarar jag inte av själv. Jag sökte därför i ett tidigt skede hjälp hos socialtjänsten i Örgryte och vädjade om hjälp. I och med det började en lång kamp både för mig och för Waffa.

Jag kämpade i elva år med Waffas missbruk men det eskalerade för varje år och för varje insats från socialtjänsten. Han skickades till olika behandlingshem, fick återfall och blev i och med det av med den plats han hade. Han hamnade därefter på gatan och fick ännu mer problem. Alla i hans omgivning varnade för konsekvenserna. När socialtjänsten därefter tog tag i det upprepades samma procedur om igen och i alla dessa år utan att stanna upp och reflektera över de insatser de satte in för Waffa och vilket resultat insatserna ledde till. De gjorde aldrig några utredningar under dessa år för att se varför deras insatser inte gav något resultat. Insatserna blev en nödåtgärd för att han situation var så illa.

Det blöder i mitt hjärta när jag tänker på alla dessa år fyllda av skam och smärta. Han var som en boll mellan socialtjänsten och sjukvården. Sjukvården vill i de mesta inte ta emot heroinmissbrukare utan någon planering från socialtjänsten och socialtjänsten har ofta saknat en långsiktig planering. Waffa ville bli bra, han ville sluta använda droger men han kunde inte. Medan han var aktiv heroinist krävde de att han själv skulle söka akuten och be om att bli inlagd för avgiftning. Jag var ibland på akutpsykiatrin i mer än 12 timmar och gick därifrån utan resultat. Jag satt där med honom för att han inte skulle ge upp och gå därifrån. Det var som att be en fågel flyga medan hans vingar var avklippta.

Med åren blev hans missbruk tyngre och mer komplicerat. Han ville inte se tillbaka för att han inte hade några broar kvar, han tittade framåt och såg vilken svår väg hade han framför sig. Waffa blev aldrig vuxen, han klarade inte av att handskas med de vardagliga, basala problem som finns. Han behövde hjälp att lära sig från början. Waffa var en omtyckt, snäll och god kille. Han blev offer som så många andra ungdomar, till drogerna och den missbrukspolitik som vi har i Sverige.

Hur ser vi egentligen på missbrukare? Mitt barn var sjukt, han var missbrukare och jag gjorde allt jag kunde som en mamma gör när ens barn är sjukt. Jag sökte all hjälp jag kände till, jag hade många sömnlösa nätter, och jag såg mitt barn bli allt sjukare. Men det finns en skillnad mellan mitt barn och andras barn, mitt barn var inte lika mycket värt som andras barn.

Waffa hade fått en stämpel på sig, missbrukare-stämpeln, och detta gjorde det mycket svårare för honom att få den vård han behövde. I dag dör många unga på grund av sitt missbruk, det är ditt barn, det är mitt barn. De är också älskade av sina nära och kära men de behandlas inte lika i samhället. Många tycker att de, missbrukarna, själva har valt sin väg och de har bara sig själva att skylla. Waffa ville verkligen bli av med sitt missbruk men han klarade det inte på egen hand. Han behövde många års vård men han blev nekad den vård och behandling han behövde. Varje misslyckande innebar en allt större ansträngning, både för mig och för Waffa, för att socialtjänsten skulle lyssna och ta Waffas problem och min oro på allvar. Man stänger aldrig ut en diabetes- eller cancersjuk från en ibland livslång vård. Men de slänger ut missbrukare från behandlingshem/stödboende trots att alla som arbetar med missbruksvård vet att återfall är en del sjukdomsproblematiken.

I dag vi har nollvision när det gäller trafikolyckor. Vägarna blir säkrare och det investeras miljarder för att förhindra att någon dör i trafiken. Är en missbrukares liv inte värt att räddas? Varför ska vi inte ha en nollvision när det gäller missbrukare? Vi förlorar mer unga av missbruk än trafikolyckor. När ska politiker och samhälle reagera på alla liv som skördas av droger?"

Soraya Zarza Lundberg