Dna-spår kan lösa morden
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-27
Lilian Gustafsson vill veta vem som slog ihjäl hennes son: Först då kan jag få ro
Deras mördare har hållit sig undan i åratal.
Nu jagas de – med dna.
Ett hårstrå kan räcka.
Men mördaren har tiden på sin sida.
Han var sexton år – och det nya året hade just börjat. Tidigt på morgonen den första januari 1995 lämnade Anders Gustafsson festen på Fryshuset i Stockholm.
Nästa dag hittades han mördad i ett saltlager, några hundra meter bort.
Huvudet hade kraftiga skallskador. Ena handen var borta – brutalt avhuggen.
Mördarjakten blev intensiv. Men vem som slog ihjäl Anders Gustafsson – och varför – är fortfarande ett mysterium.
På polishuset i Stockholm sitter kriminalinspektör Eiler Augustsson fortfarande och funderar. Han leder Stockholmspolisens så kallade cold case-grupp för gamla mord.
Gång på gång har han gått igenom materialet från utredningen, i jakt på nya spår.
Häromåret gjorde han och hans kollegor ett fynd. På Anders Gustafssons kläder hittade man spår, som aldrig tidigare bearbetats. Kläderna har nu skickats till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, i Linköping.
45 000 profiler i registret
Förhoppningen är att laboratoriet ska hitta gärningsmannens dna-profil. Och sedan kunna koppla den till någon av de runt 45 000 dna-profiler på brottslingar och brottsmisstänkta som redan finns i SKL:s register.
Då är mördaren funnen.
Runt om i landet finns det i dag ungefär 350 ouppklarade mord, som ännu inte preskriberats. 350 familjer som väntar på svar, att kunna gå vidare med sin sorg och försonas med det som skett.
För alla dessa innebär dna-tekniken nytt hopp.
Det var i mitten av 90-talet som polisen började använda tekniken på allvar i Sverige. Sedan dess har metoderna förfinats. Där man i går behövde hela droppar med blod räcker det i dag med enstaka celler.
Slumpmorden, vansinnesdåden. Gamla olösta mord där offer och gärningsman aldrig tidigare mötts.
Där betyder dna-tekniken allt.
– Det handlar om en revolution, säger Eiler Augustsson.
Knöts till två mord
Genombrottet kom 2004, då Ulf Olsson genom sin dna-profil kunde knytas till morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad femton år tidigare.
Sedan dess har allt fler gamla mord satts under lupp. Poliser landet runt jagar spår som tidigare försummats. Hårstrån, cigaretter, tändstickor – där mördaren kan ha lämnat sin osynliga signatur.
Arbetet är många gånger frustrerande.
Kristina Bäckman, 27, hittades strypt och våldtagen i en park i centrala Stockholm för 25 år sedan. På hennes tröja fanns fläckar med gärningsmannens sperma. Den har nu kastats.
Märta Pettersson, 72, ströps med en tygremsa i Stockholm för femton år sedan. Joy Rahman dömdes för mordet, men frikändes åtta år senare. Remsan har passerat allt för många händer för att något dna ska gå att spåra.
Olof Palmes mördare ska ha vidrört hans rock sekunden före skotten i februari 1986. Men eventuella hudceller med mördarens dna är sedan länge borta.
I dag har polisen rätt att dna-testa alla personer som misstänks för brott som kan leda till fängelse. Testerna skickas till SKL, som också tar emot spåren från brottsplatserna.
För en mördare på fri fot blir möjligheterna att klara sig ur dna-nätet allt sämre.
Finns risker med tekniken
Men alla stämmer inte in i hyllningskören. Johanna Björkman är åklagare och expert på dna-bevisning. Hon menar att vi svenskar tenderar att ha en övertro till den nya tekniken.
Släktingar kan ha samma kriminaltekniska dna-profil, påpekar hon. Och dna-spår kan ha planterats på brottsplatsen – samtidigt som brottslingarna kan ha förstört sina egna spår.
Men i landets rättssalar är de kritiska frågorna få.
– Det finns en risk för att traditionell bevisning glöms bort, säger hon.
Ändå råder ingen tvekan. Polisens framtid stavas dna. Att ta prover – och köra dessa mot register – kommer i framtiden att gå blixtsnabbt.
Mycket låter som science fiction. Men största förändringen kan komma med hjälp av klassiska fingeravtryck. Tidigare oläsliga avtryck har visat sig innehålla mikroskopiska mängder dna.
Tekniken att utvinna prover finns redan, men måste testas.
– Vi har en skatt av dna i våra gamla fingeravtryck. Den dag vi kan ta hand om dem blir det rysligt spännande, säger Mats Hägg, kriminalkommissarie på polisen i Malmö.
Polisarbetet tar åratal
Men mördaren har ännu en vän på sin sida – tiden. Arbetet med att gå igenom fallen tar åratal och polisens utredare tvingas kasta ängsliga ögon på kalendern. Efter 25 år preskriberas morden.
Då är det för sent.
Regeln om preskription kom till bland annat för att ta hänsyn till mänsklig glömska. Med dna är det argumentet röjt, menar Tore Olsson, tillförordnad laboratoriechef på SKL.
– Det är inte rimligt att en mördare ska gå fri.
Justitieminister Beatrice Ask (m) säger sig vara öppen för att slopa preskriptionstiden för mord. Men juridiska hinder fördröjer förslaget och tidigast nästa år kan frågan hamna på riksdagens bord, för sent för till exempel mordet på Catrine da Costa.
För sorgen verkar det inte finnas någon bortre gräns.
I år skulle Anders Gustafsson ha fyllt 30 år. Hemma i Solna sitter mamma Lilian och väntar. På att sanningen ska komma fram, efter tretton år.
Aldrig har hon släppt tanken på att få veta vad som hände hennes son.
– Varje dag tänker jag på honom. På hur livet skulle ha blivit, vem han skulle ha varit i dag.
Att mordet blir löst betyder allt.
– Jag måste få veta att det inte fanns något jag kunde ha gjort. Först då kan jag få ro. Och äntligen sätta någon sorts punkt, säger Lilian Gustafsson.