Anna-Lena Laurén i Vinter i P1: ”Att inte vara rädd är lätt i Kiev”
Publicerad 2023-12-29
På valborgsmässoafton tvingades hon i all hast lämna Ryssland – efter 16 år.
Nu bor Anna-Lena Laurén och hennes dotter istället på andra sidan – i Kiev i Ukraina.
Och det är fascinerande att höra – förutom flyglarmen och utegångsförbudet nattetid är det nästan som att leva i vilken europeisk storstad som helst.
Låt mig först slå fast:
Det spelar ingen roll vad Anna-Lena Laurén säger – jag tycker fortfarande att det, mitt under brinnande krig, är oerhört modigt att flytta till det land som oupphörligt, under snart två år har attackerats av Ryssland.
Inte bara åka dit och rapportera, utan faktiskt flytta dit på riktigt, och börja ett nytt liv där.
På valborgsmässoaftons morgon tvingades DN:s och finska Hufvudstadsbladets korrespondent i Ryssland, Anna-Lena Laurén, i all hast packa bilen, lämna sitt liv i Sankt Petersburg och köra ut ur landet, tillbaks till Finland, där hon en gång föddes.
Hon anklagades bland annat för att sprida fejknyheter. Det är en straffbar handling i Ryssland och hon riskerade, trots att hon var utlänning, 15 år i fängelse.
Men i sitt Vinterprogram berättar Anna-Lena Laurén att det inte var med panik eller några andra starka känslor hon lämnade landet – hon var redan sedan många år förberedd och visste att det en dag skulle hända.
Det spännande är att hon inte bestämde sig för att bosätta sig i Finland eller Sverige – nej, hon flyttade till Kiev i Ukraina, till anfallskrigets epicentrum.
Nja, inte riktigt.
Att leva i Kiev är förvånande nog – för oss – nästan som att leva i vilken europeisk storstad som helt, menar Anna-Lena Laurén.
Restauranger och barer är öppna, bagerier och skönhetssalonger likaså.
Att promenera på stan eller i parken är inga problem.
– Att inte vara rädd är lätt om man bor i Kiev – för kriget märks inte här, säger hon.
Ukrainas huvudstad är omringad av amerikanska luftvärnsrobotar, så kallade patrioter, som skyddar staden.
Vid fronten, 50 mil österut, är verkligheten en annan.
Där ligger soldaterna nedgrävda i skyttegravar och de civila som ännu finns kvar där – eller har flyttat tillbaka efter att förgäves ha försökt börja om någon stans – lever under miserabla förhållanden.
Det är lika intressant att höra Anna-Lena Laurén som det är att läsa hennes artiklar.
Men i Vinter i P1 ackompanjeras hon av den allra vackraste ukrainska musiken – och en del rysk också – och det förhöjer känslan.