En cappuccino på Cafè Bleu

Per Magnusson

Det runda bordet vippar mot trottoaren. Servitören serverar dig och du känner dig bortskämd. Du dricker din cappuc-cino ur den vita koppen och prisar bekvämligheten att slippa bränna dig på den billigt plastiga muggen. Och visst smakar den perfekt skummade mjölken mycket bättre när den får rinna över den lätt rundade kanten.

Kanske har du en bok med dig. Kanske dagens tidning nonchalant ihoprullad under armen. Du läser sporadiskt till bakgrundsvimlet av vårrusiga förbipasserande. Du röker egentligen inte, men tänder ändå en cigarett, salig och fri från fåniga förbud.

Den äldre damen slår sig ner vid grannbordet mittemot den vilt främmande herren och säger Gud så kontinentalt det känns. Du fnissar i tanken åt hennes naivitet, men kan inte låta bli att tyst hålla med, även om du aldrig skulle uttrycka dig så plumpt.

Du tänker på Paul Weller. Just när han bildat The Style Council for han till Paris. För att dricka kaffe. Framför kameralinsen sippade han otaliga cappuccinos tillsammans med kompanjonen Mick Talbot. I beiga Burberry-macs och svarta loafers kontrasterande mot vita strumpor poserande på det som senare skulle bli omslaget till orkesterns svala debut ”Cafe Bleu”. Den uppenbara frågan om vilket skivomslag som bäst illustrerar stunden hinner knappt väckas förrän svaret står skrivet på en servett i blå bläck.

Jodå, senvintersargade själar. Det är en ny vår på väg. Hur svårt det än kan vara att våga hålla fast vid tron på en sådan.

Årets allra första blå kaffestund i den tappert tidiga vårsolen är ett skimrande bevis på att den faktiskt finns.