Klassresenären betalar på sin skuld genom hela livet
Från min lägenhet i Biskopsgården i Göteborg hade jag en fantastisk utsikt mot staden och varje dag längtade jag bort. Jag bodde i ett högt hus av grå betong med fina planteringar utanför.
Ingenting fruktansvärt hände mig. Min cykel blev stulen och en kille försökte våldta mig i hissen. Jag anmälde inte brotten.
Jag har inte varit tillbaka på över 30 år. Jag bor i en bostadsrätt på Södermalm i Stockholm som jag möblerat med en stor soffa i orange manchester och sittande i den såg jag häromkvällen polisregionchef Klas Friberg bli förbannad när Janne Josefsson frågade om han skulle vilja bo i Biskopsgården.
Polischefen svarade med is i rösten: ”Jag har inte funderat på det och vill inte fundera på det framför en tv-kamera.”
Varför vill du inte svara på frågan, försökte Janne Josefsson, även han en alfahanne av rang.
”För att jag tycker den är helt irrelevant.”
För mig var detta ett laddat ögonblick. Janne Josefssons fråga var ett ganska barnsligt trick för att så tvivel om polischefen. Vet karln vad han snackar om? Har han ens varit i Biskopsgården?
Bara om polischefen förnekat problemen i Biskopsgården som beskrevs i Lina Makbouls starka reportage hade det varit relevant att ställa frågan: Och du då? Varför vill du inte själv bo i Biskopsgården?
Ändå blev det så laddat. På grund av det som inte sades.
För Friberg har fel när han säger att det är ”helt irrelevant” var han bor. Ingen kommunfullmäktigeledamot bor i Biskopsgården. Inte så många nyhetsjournalister heller vad jag vet.
Medier är mest där i blåljusutryckningar. Insatserna har varit kortsiktiga. Problemen har alltför länge lämnats i fred. Makten bor inte där.
Jag vet inte varför Friberg blev förbannad.
Jag vet bara att både jag och Janne Josefsson lämnade Biskopsgården. För att vi hade råd.
Men på klassresan kommer ingen fram. Klassresenären betalar på livslång skuld för att vi ville lämna.
Den kan man hantera på olika vis. Janne Josefsson fortsätter hålla fram Biskopsgården som rött skynke, själv uthärdar jag i tysthet klassmässig limbo.
Jag flyttade till Stockholm, hamnade i kvarter som kallas ”en av Sveriges farligaste platser” och där en polisman i förrgår blev knivhuggen bakifrån.