Internet tar död på rockmyterna
En pissdom, sa Niklas Almqvist kort och koncist om domen i Lunds tingsrätt, och själv hade jag svårt att tänka på annat än att det nog var första gången jag läste hans riktiga namn i en artikel.
På de stora upplysta scenerna har han ju alltid varit känd som Nicholaus Arson, gitarrist i The Hives.
Det var en händelse som såg ut som en tanke, nästan som en kulmen på den fortgående avmystifieringen av rockmusik i allmänhet och The Hives i synnerhet. Hur rockstjärnan blev människa, hur kaxiga karatesparkar från högtalare förvandlades till gråbrun rättsprocess i ett aprilkallt Lund.
Kortfattat gäller tvisten merparten av 2000-talets stora svenska band, som alla hade samma revisor. Ett virrvarr av transaktioner mellan bandens konton har slutat med att de tidigare så vänskapliga stjärnorna blivit svurna fiender och stämt varandra på fantasibelopp. Och det var i denna härva The Hives för mindre än en vecka sedan dömdes att betala sammanlagt 24 miljoner, varav 18,6 av dessa miljoner till The Cardigans.
Själv har jag svårt att inte tänka på åren runt millennieskiftet och den mytomspunne Randy Fitzimmons.
Minns någon ens? Det var namnet på mannen som enligt myten om The Hives skulle ha skickat brev till de fem bandmedlemmarna med en tid och en plats, och att han sedan tilldelat dem låtar och ett bandnamn. Med dårars envishet vidhölls att denne mystiske Fitzimmons var hjärnan bakom bandet. På skivorna stod han som låtskrivare.
Det gick så långt att brittiska musiktidningen NME i en lång artikel försökte hitta denne Randy, mannen bakom de svartklädda rockspolingarna från Fagersta.
Så här snart femton år efter genombrottet blir det allt tydligare att The Hives slog igenom i en tid då mytbildning fortfarande var möjlig. Visserligen fanns ju internet, men inte på samma sätt. Allt låg ännu inte öppet. Det framstod ännu som rätt självklart att man inte skulle lägga upp sitt riktiga namn på nätsidor.
Och för femton år sedan kunde en författare eller musiker fortfarande rita en ram för sin konst och sedan i lugn och ro låta publiken fylla bilden med sitt eget innehåll. Fantasi och mystik var fortfarande en väsentlig del av relationen mellan artisten och publiken. Sanning avkrävdes inte. Den var inte ens önskvärd.
På så vis kändes det som ännu ett tecken i tiden när Expressens kultursida häromdagen menade att Håkan Hellström hädanefter borde skriva refränger om ”hur det är att köpa fyrarummare och lantställe”.
Och vad gäller Randy Fitzimmons hoppas jag att han trots allt existerar, och att han just nu sitter på en strand någonstans i Söderhavet och dricker färgglada drinkar på svenska rockmusikers bekostnad.
Mytisk man …
Den Oscarsvinnande svenska dokumentären ”Searching for Sugarman” är ett av de vackraste exemplen på vad avsaknad av information kan göra i relationen mellan en artist och dennes publik.
… vad de än påstår.
… hursomhelst
Och de eventuella ”skarvningar” som dokumentären gör i sin berättelse om Sixto Rodriguez – som vissa skribenter uppmärksammat – tycker jag att man rent av kan bortse från. Den fullt ljussatta sanningen är inte alltid den bästa ingrediensen för en berättelse.