Alla män som vill ska ha rätt till ett PSA-prov
Det är ett rent och skärt privilegium att få fara genom Sverige från norr till söder, göra grejer man aldrig skulle fått göra annars och träffa trevliga, originella och generösa människor längs vägen.
Hittills har Gert och jag åkt med: släpvagn, linbana, långtradare, sportflygplan, skylift, cykel, tandemskidor, travsulky, speedwaymotorcykel, åkgräsklippare, motorflotte, folkracebil, dressin, hundspann, trafikflyg, raggarbil, hästskjuts, turnébuss, svävare och veteranlastbil. Samt en massa olika personbilar, förstås. Vi är halvvägs nu, i tid räknat, och vi har kommit till Karlstad.
En av de vanligaste frågorna vi får från folk är: ”Har ni kollat er själva, har ni tagit PSA-prov?”
Nej, ingen av oss har det.
Vi vet att många män som drabbats av prostatacancer, en hel del läkare och vissa opinionsbildare anser att alla män över en viss ålder bör screenas, alltså undersökas lika regelbundet som kvinnor kallas till mammografi. Men vi tror oss inte ha några symptom och vi oroar oss inte i onödan.
En sak är att alla som vill ha ett PSA-prov ska ha rätt att få det. Under resans gång har vi upptäckt att det inte är så i alla landsting. Det är fel och orättvist och borde rättas till omedelbart.
Men PSA-provet är ett trubbigt diagnosverktyg, som måste kombineras med andra, också bitvis osäkra undersökningsmetoder. Riskerna med det är att undersökningarna aldrig kan fria helt. De kan bara fälla och fäller de så är man plötsligt cancerpatient, och offer för oro och ångest.
I vissa fall är det absolut nödvändigt att genomgå radikala behandlingar för att överleva. Vilket ofta ger oönskade biverkningar som försämrar livskvaliteten: impotens, inkontinens och tarmproblem.
Men en del av dem som fått diagnosen prostatacancer och genomgått behandling hade inte behövt göra det. Bryskt uttryckt hinner de dö av andra orsaker. I de fallen har patienternas livskvalitet försämrats i onödan.
Vi lever i ett samhälle där män ofta har fördelar mot kvinnor. Men när det gäller prostatacancer kan männen inte anklagas för att ha utnyttjat positionerna. Forskningen är eftersatt och underfinansierad. Ett skäl kan vara att eländet drabbar manligheten mycket bokstavligt. Ni vet hur det är: en riktig karl skrävlar inte om kräfta i kukroten.
Ödets ironi, således. Manligheten som bedrar sig själv.
Hur som helst, nu behövs det mycket pengar till forskning som kan göra diagnosmetoderna träffsäkra och behandlingen mer effektiv. Tack för ditt bidrag till Mustaschkampen!