Hemmafronten får inte glömmas bort
I går var det anhörigdag för FS 19. Flera hundra släktingar och käraste till soldaterna som i maj åker till Afghanistan samlades på Livgardet i Stockholm för att få information om resan. Det kommer att bli kärvt för dem som är kvar här hemma, månader fyllda med oro och med mobilen ständigt påslagen om han eller hon skulle ha tid att ringa.
Att ensam sköta hemmet, ordna allt, både hämta och lämna på dagis, skotta uppfarten, laga bilen när den går sönder och allt annat är också lagom muntert. För att inte tala om hur påfrestande det måste vara att sitta ensam på kvällarna och försöka hålla oron stången.
”Att se honom åka iväg var det värsta jag varit med om. Man visste ju inte vad som hände, om han var död eller hade det bra”, säger en flickvän till en Afghanistanveteran. Försvaret är numera inriktat på internationella insatser vilket innebär att officerare och soldater är förpliktigade att åka på utlandstjänst. Det innebär en enorm påfrestning på dem som är hemma, förhållanden spricker eller försämras, barn är oroliga när mamma eller pappa befinner sig i krig.
I en enkätundersökning gjord av officersförbundet hade drygt 40 procent av dem som levde ihop med en soldat eller officer haft fysiska eller psykiska besvär.
Barnfamiljer hade det särskilt besvärligt. Ändå nämns sällan de anhörigas situation. De förväntas tyst och stoiskt stötta soldaten under missionen med ett 50-talsleende på läpparna och sedan ta emot honom/henne vid hemkomsten oavsett skick.
Den nya veteranpolitik som häromveckan presenterades ger utlandssoldaterna högre status med hjälp av medaljer och minnesmärken. Det är bra, vikten av offentligt erkännande ska aldrig underskattas, jag fick själv ta emot Fredsbaskrarnas hedersmedalj i går och blev mycket glad över det.
Försvarsmakten kommer också ha ett livslångt ansvar för de soldater de skickar ut i internationell tjänst vilket är på tiden med tanke på att var fjärde får problem vid hemkomsten.
I Danmark har elva soldater begått självmord efter att de tjänstgjort i krig och i USA är det fler soldater som tar livet av sig när de kommit hem än som stupar i strid, mycket behöver med andra ord göras för att fånga upp soldater som mår dåligt. Men de som håller ställningarna hemma får inte heller glömmas bort, de kan sannerligen också behöva stöd och hjälp.
”Jag känner mig glad och förvånad”
Grattis Johanne Hildebrandt, kolumnist på Aftonbladet som i går fick Nordiska fredsbaskrarnas hedersmedalj.
– Jag känner mig glad, hedrad, stolt och ganska förvånad. Så här glad har jag inte varit sen jag vann guldspaden.
Enligt juryn har du ”ökat allmänhetens förståelse för hur det är att jobba med fredsbevarande insatser”. Varför tror du att just du fick medaljen?
– Jag försöker förklara hur verkligheten ser ut i krig, både för civila och för soldater. Det finns en okunskap om hur läget ser ut, särskilt i Afghanistan. Det man inte vet kan man inte heller förhålla sig till.
Du har av Jan Guillou kallats en ivrig anhängare av krig i största allmänhet. Hur kommenterar du det?
– Det är naturligtvis fel och en fruktsvärd anklagelse. Det är något alla förstår som har varit i en krigszon och sett allt lidande. Om Jan själv hade åkt iväg hade han upptäckt att världen ser ganska mycket annorlunda ut än vad han föreställer sig hemma i soffan.
Vad tror du att Jan Guillou tycker om att du får den här medaljen?
– Jag tror att han är djupt avundsjuk. Han verkar ju vara väldigt förtjust i medaljer. Men om han är snäll kan han få en miniatyr av min medalj. Jag är inte den som sniken.
Vad ska du göra med medaljen?
– Jag ska lägga den i ett skåp och ha på mig den vid högtidliga tillfällen, vid Aftonbladets kolumnistmiddag till exempel.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Stora journalistpriset och fred på jorden.