Vi måste börja räkna på våldet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I debatten om våld mot kvinnor kan man ibland få uppfattningen att våldet är slumpmässigt och en dag kanske bara - poff, drabbar min väninna vars man aldrig slagit henne förut, men nu när han fick sparken, ja då gick han plötsligt lös på henne.

För talibaner är de ju allihopa. Den kollektiva skulden bär de också. Varje man. Som skulle kunna slå. Eller - det var kanske överdrivet - jag tror själv precis som många andra att miljön formar våldsmannen, men alla års av stampande kring talibanerna och den kollektiva skulden har inte varit så fruktsamt. För i själva verket borde vi i mycket större utsträckning diskutera hur systematiskt och upprepande våldet är.

Vi borde fokusera på familjehuliganerna. Som håller på och håller på. I flera år innan - och om - de stoppas. Huliganer sabbar inte bara för sig själva och sina familjer. De kostar dessutom samhället en helvetes massa pengar i form av polisutryckningar, sjukvård, social- och psykiatritid samt rättegångskostnader.

Jag började tänka intensivt på den skada dessa familjehuliganer åstadkommer när jag läste det senast medialt uppmärksammade - om än blygsamt uppmärksammade - fallet av familjehuliganism.

Jessica Ritzén var på plats för Aftonbladets räkning i Högsta domstolen förra onsdagen. HD ska avgöra om en pappa ofredade sina tre söner, 12, 14 och 16, när han under flera års tid misshandlade mamman (vilket han redan är dömd för).

Den åtalade 43-åringen kallade ofta sin fru "fittkärring" och skrek att han skulle döda henne inför deras tre söner. Det rispar i hjärtat att läsa modige Antons, 12, vittnesmål: "Först hörde jag en duns, det var glasen som gick i golvet, sedan något tungt, det var mamma. När jag kom upp låg hon på golvet och grät och blödde, jag gav henne papper och tröstade."

Det smärtar att över huvud taget föreställa sig ett barn som måste trösta sin mamma där på golvet.

Som i slutändan också måste välja sida mellan mamma och pappa.

Tecknen fanns där för den som ville, skrev Jessica Ritzén i Aftonbladet: "En familj som blev tyst, isolerad och ledsen ... Barn som inte tar hem kompisar. Släktingar som inte får komma. Barn som inte går till skolan. Polisanmälningar som tas tillbaka."

Det som jag haft svårast att ta in är hur pojkarna ibland fick lägga sig som sköldar över sin mamma i sängen för att inte pappan skulle våldta henne. Till slut flydde mamman och sönerna hemmet för gott. Pappan är dömd för att ha misshandlat mamman men nu gäller det alltså barnen " Om tre veckor faller domen. Det finns studier som visar att barn som lever med vardagsvåldet i sina hem upplever samma stressymptom som barn som lever i krig.

Om tre veckor faller domen som sagt.

Jag tror att det här är en fråga som både män och kvinnor tycker är skitviktig. I synnerhet eftersom det ofta handlar om barn, och många av oss är överens: inget barn ska behöva försöka skydda mamma från att bli våldtagen eller slagen av pappa.

Men är frågan viktig nog för att bli en av de stora i valet? Nix. Så mycket bryr vi oss inte om barnen. Däremot om det börjar snackas kostnader igen.

Gudrun Schyman var lite före sin tid där när hon gjorde exakt detta och försökte införa en särskild manskatt. Det gick åt helvete. Återigen det här med den kollektiva skulden. Det funkar inte.

Men. Faktum kvarstår. Vi måste räkna på våldet. Vem ska betala notan? Och hur länge? Ta högern, som outtröttligt jagar arbetslösa och sjukskrivna men helt har lämnat frågan om familjehuliganerna i vänsterns händer.

Ser inte moderat-Freddan möjligheterna till besparingar i att till exempel förbättra det förebyggande arbetet mot våld mot kvinnor?

Eller ska man dra slutsatsen att högern inte bryr sig om barnen alls?

"Den åtalade 43-åringen kallade ofta sin fru "fittkärring" och skrek att han skulle döda henne inför deras tre söner.

Belinda Olsson