I Afghanistan finns glöd inte bara aska
Samma känsla infinner sig alltid på flygplatsen när en jobbresa är över.
Har jag gjort nog?
Skrivit det jag borde? Träffat de jag borde? Ställt de frågor som måste ställas?
Flygplatsen i Kabul är precis som andra flygplatser, och ändå är ingenting sig likt.
Jag kommer på mig själv med att om och om igen tänka på dig.
Det finns bara rum för så många artiklar, och jag tänker på allt det jag aldrig hann visa dig, du som läst reportagen.
Jag skulle så gärna vilja att du fick träffa den döva flickan som tillbringade tjugo år undangömd i hemmet, familjens skamfläck, tills det knackade på dörren och en socialarbetare från Svenska Afghanistankommittén erbjöd sig att lära henne teckenspråk. Jag hade velat att du skulle fått veta att kvinnan, som i dag är 36 år, inte bara har träffat sin stora kärlek under en teckenspråksklass utan att hon dessutom fått jobb som teckenspråksuppläsare på tv-nyheterna.
Jag tänker på det onda och jag tänker på det goda och jag tänker på dig.
Och jag hoppas att du inte bara tänker att Afghanistan är ett jävla skitställe att vara kvinna. Punkt.
Det är lätt att göra det.
Det är på sätt och vis korrekt.
Men det är för enkelt.
För i en av byarna, där det varken finns rent vatten eller el, sitter en tioårig flicka och skriver sitt namn. Shaista. Och sin pappas namn. Assad.
Och när hon möter en blek kvinna med ljust hår som pratar ett konstigt språk tittar hon främlingen rakt in ögonen och berättar det. Att hon kan skriva två ord. Och att hon gärna vill lära sig att skriva fler.
Och jag tänker att ambition är en av världens mäktigaste drivkrafter.
En tioårig flicka som vill lära sig skriva ett ord till. Och ett till. Och ett till.
En döv kvinna som vill lära sig tala ett ord till. Och ett till. Och ett till.
Det finns inget vackrare än människor som brinner. Och om det är något jag har sett i Afghanistan så är det glöd i kvinnors ögon.
Och jag undrar om du känner glöden. Eller om jag bara visat dig askan.
Jag kliver på planet och bestämmer mig för att öppna en ordbok när jag kommer hem.
Det är dags att jag lär mig ett nytt ord.
Och det sista jag tänker när planet lämnar marken är att jag hoppas att du vill det också.