Ingen bryr sig om världens undergång
Titanic hade ännu inte sjunkit.
Folk hade vaknat i sina hytter av skakningarna när fartyget kolliderade med isberget, men ännu var människor lugna. Isbitar föll ner på promenaddäcket där nyfikna passagerare hade samlats. Antagligen kom isen från fartygets nedisade master, inte isberget.
Efteråt skulle vittnen berätta om passagerare som plockade upp isbitar och stoppade i sina drinkar. Ingen hade panik.
Det där är en bild som jag emellanåt återkommer till. Kanske för att den är så isklar i sin enkelhet.
Människans aningslöshet inför katastrofen.
Känslan av att vara osänkbar.
Senast förra veckan kom jag återigen att tänka på det där promenaddäcket, de där isbitarna som klingade i kristallglasen.
Kanske var det just isen som gemensam nämnare. Eller om det var bristen på panik. Skakade forskare berättade att sex stora glaciärer i västra Antarktis nu är bortom all räddning. Havsnivåerna kommer att stiga. Andemeningen var i stort sett att Noak snart bör lätta ankar.
Det blev notiser i nyhetsflödet.
Knappt ens det.
Miljörörelsen har ett mycket tydligt problem: Ingen orkar lyssna. Förra våren redovisade Globescan en undersökning som visade att allmänhetens intresse för miljöfrågor i själva verket är mindre än någonsin. Enligt experter var det klimatmötet i Köpenhamn, allmänt betraktat som ett fullständigt misslyckande, som blev startskottet för den negativa trenden.
Det spelar ingen roll hur snabbt isarna smälter, eller hur många isbjörnar som svälter ihjäl.
Miljön uppges visserligen vara en av huvudfrågorna i EU-valet. Men frågan har hittills spelat en undanskymd roll i den debatt som hittills mest har bestått av att Miljöpartiet läxat upp övriga partier. Sedan: Nästa ämne!
På samma sätt med medierna: De skriver inte eftersom ingen vill läsa.
Alla är vi, genom vårt uppenbara ointresse, del av den orkester som spelar medan skeppet sjunker.
Så sent som för en månad sedan var det FN:s klimatpanel som slog fast att stora delar av jorden kommer att vara obeboeliga innan seklets slut. Vattenmassor kommer att rasa in över hundratals miljoner människor som bor vid kuster. Torka, sjukdomar, hungersnöd, brist på rent vatten.
Lennart Olsson, professor i geografi vid Lunds universitet, menar att vi har fyra eller högst fem år på oss att vända utvecklingen. Sedan är det försent.
Olsson var för övrigt en av de 309 forskare från 70 länder som utformade den 2 500 sidor långa rapporten. I stora drag kan den sammanfattas med fem ord: Allt kommer gå åt helvete.
Men till dess, låt oss njuta av orkestern.
Dagens låt och dagens bok
”Bygdens son”. Sylvester Schlegel, en gång trummis i The Ark, gjorde märkligt nog inget större avtryck i årets melodifestival. Märkligt eftersom låten, så här i backspegeln, var tävlingens överlägset bästa. En springsteenskt romantisk novell, toppad med lite ljungströmsk ironi, om alla som någon gång drömt sig bort från sin småstad, i hopp om att återvända som popstjärnor.
”Stoner”. För snart femtio år sedan gavs John Williams roman ut. Den glömdes snabbt bort. Precis som författaren på bokens första sida förutspår att hans huvudkaraktär ska försvinna in i glömskan. Men bisarrt nog har denna ohyggligt lågmälda roman om en universitetslektors liv och död fått en andra vår. En storartad läsupplevelse, och en påminnelse om att all bra litteratur handlar om hur det är att vara människa.