Redan på sidan två blir jag äcklad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Två sidor räcker.
Sedan påminns jag om varför Dagens Nyheter aldrig landar på min dörrmatta längre.
Trots telefonförsäljarnas mekaniska jävla säljbabbel: Du får tre månaders prenumeration till priset av två! Okej, men om du får första halvåret gratis? Då säger vi så här: du får min förstfödda son och två valfria trädgårdsredskap från Thorbjörn Larssons garage, okej?
Sidan två, som sagt.
Rubriken: ”Ingen slipper Paris Hilton.”
Äcklet växer som en tvättsvamp i svalget när jag läser vidare:
”… men den bulimiska Paris Hilton-bevakningen börjar gå från övermättnad till kräkkänslor …”
Notisen om Paris Hilton är också notisen om varför jag inte står ut med DN. Trots stilister som Ohlsson, Strage, Can och Croneman. Jag står inte ut med proppmättheten. Jag står inte ut med den pompösa jävla självgodheten som sipprar ut från DN-skrapan och lägger sig som ett inpyrt lapptäcke över hela medielandskapet.
Med illa dold förtjusning rapporteras det också om ett nyhetsankare på den amerikanska tv-kanalen MSNBC. Hon inte bara vägrade läsa nyheten om att miljardärsdottern släppts ut ur fängelset – utan valde också att bränna manuset.
Jag som alltid har trott att journalisters uppdrag är att söka sin samtid, förstå och sedan rapportera.
Att vägra berätta om Paris Hilton är att vägra berätta om sin samtid.
Det har tagits miljontals bilder av hotellarvtagerskan. Jag minns en. Det är bilden av när fasaden rämnar. Paris sitter i baksätet på en polisbil, på väg till fängelset. Hon vänder ansiktet från folkmassan. Munnen är halvt öppen och ögonen hårt stängda. Tårarna rinner.
Jag skulle gissa att det är den första bilden av människan Paris Hilton.
Fotografen heter Nick Ut. Bilden togs den 8 juni.
På dagen trettiofem år tidigare tog samme Nick Ut en av nutidshistoriens mest klassiska pressbilder; den nakna flickan med napalm på överkroppen som springer från ett bombanfall i vietnamesiska Trang Bang.
I bloggosfären läser jag spydiga kommentarer om att tiden är ur led. Må så vara. Men Nick Ut är där med sin kamera och dokumenterar.
Till skillnad från texten på sidan två i DN:s kulturdel.
Där förklaras aldrig varför Paris Hilton är en del av vår samtid.
Bara varför DN inte är det.