Historien om den stolte förloraren

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ronnie Sandahl om taxiresor med människor som redan förlorat

Taxichauffören har trötta ögon men inga ord.

Jag orkar inte heller prata så jag stirrar ned i min bok. Det är en biografi om kultförfattaren Charles Bukowski.

Han skrev spritrusiga böcker om män som har tradiga jobb, köper horor och spelar bort sina pengar på hästar.

Till hög grad var det också så han levde sitt eget liv.

Precis som alla unga allvarliga män har jag haft en Bukowskiperiod.

Även den gick över.

Och jag trodde att jag hade tröttnat på det där.

Men nu inser jag att någonstans, gömt bakom spritromantiken och manschauvinismen, finns en historia som man aldrig tröttnar på.

Den om den stolte förloraren.

Historien har berättats tusen gånger men aldrig lika vackert som av Charles Bukowski.

Det var, så att säga, den han berättade. Om och om igen. I alla sin noveller, dikter och romaner.

När jag nu sitter här i baksätet och läser får det mig att minnas taxiresor med människor som redan har förlorat men som i taxinätterna har sett ett alternativ till att bara lägga sig ned och dö.

Medelålders män som it-kraschade och förlorade villa, fru och motorbåt. Kvinnor som tagit sig upp från träsk av misär och skitiga sprutor. Unga män med kärleken kvar i ett Bosnien som försvann. Kemister från Irak som kör dubbla skift för att överleva.

Alla dessa modiga män och kvinnor i ensamma bilar, vars enda sällskap är vetskapen om att de förr eller senare kommer att misshandlas eller rånas.

Jag har funderat över om förloraren har en klasstillhörighet.

Jag tror inte det.

Dessa historier, dessa människor, Bukowski eller kemisten från Irak, förenas inte i sin samhällsklass. De förenas i att de har förlorat, men också i att de har rest sig på nio, att de har tagit sig vidare. Med ryggar rakare än tornen.

Jag tittar upp från boken. Vi ser ut att närma oss Zinkensdamm.

Plötsligt möts våra blickar i backspegeln. Knappt ens en sekund.

Och det är sant, jag vet ingenting om honom.

Men just nu blir han en symbol. För min tanke. Eller, kanske något cyniskt, en vit duk. Någon jag målar på. När jag förstår.

Att förloraren inte alltid är så jävla vacker. Men alltid värd att lyssna på.

Kära taxichaufför, det kan vara något att minnas nästa gång du misshandlas, rånas eller bara får en spottloska i nacken.

Stoltheten, den kan ingen ta.

Tidigare Ronnie Sandahl-krönikor:

Ronnie Sandahl