Känns det inte typiskt kvinnor

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-01

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är hyfsat smärtsamt att inse. Den stora skillnaden mellan hihihi och höhöhö. Mellan fnitter och garv. Skillnaden mellan människor som kramas och människor som dunkar varandra i ryggen.

Samma pryl. Och ändå inte.

Folk skruvar på sig när man pratar om Fi. Jag har skruvat på mig jag också.

Jag minns den första presskonferensen på teve och hur jag satt och ockuperades av ett enda stort:

– Varför ser de så jävla glada ut?

Som att tvingas att se på ett damlandslag som går rumpgång – innan de ens har gjort mål.

Som att bli 13 igen och ha morsan med på en klassfest.

Att ta ansvar för sitt eget kön. Oavslutade meningar som plötsligt dyker upp i huvudet. Smygande, ”allra ödmjukaste” trevare som grundar sig på skäms-känslor som ingen vill sätta punkt efter för att det vore detsamma som att tycka. Och det gör ju ingen.

Det handlar om en känsla. ”Känns det ändå inte lite typiskt kvinnor att”-känslan.

Känns det inte lite typiskt kvinnor att?fnittra, tjafsa, gråta ut på toaletten, bitcha, intrigera, ventilera, för att sedan gå och förlora så fett. Gör män så?

Och så försöker man se det framför sig.

En rödgråten Lars Leijonborg som kommer ut från toaletten efter att ha bråkat med Göran Hägglund. Pär Nuder som hoppar upp och ner tillsammans med Morgan Johansson samtidigt som de kramas och släpper upp ballonger.

Män gör inte så. Män bråkar inte i falsett. Män bråkar med basröst. Om män hoppar på varandra känns det inte som Ricky Lake-show inför öppen ridå. Då handlar det om meningsskiljaktigheter, maktkamp mellan alfahannar och på sin höjd lite manlig tjurskallighet. Som Fredrik Reinfeldts bråk med Ulf Kristersson under Muf-tiden, eller som när han hoppade på Carl Bildt och skrev ”Om alla liknar Carl bekräftas vanföreställningarna av moderaterna.”

Som när Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm blev sågad av teaterrecensenten Leif Zern och skickade iväg ett brev med den väl övervägda texten: ”Jag föraktar och avskyr dig i djupet av mitt hjärta”. Som Johan Lönnroth och Lars Ohly. Mellberg och Ljungberg. Eller som Lagerbäck och Zlatan.

Och då har jag inte ens kommit in på de klassiska manliga bandbråken än. ”Metallica: Some Kind Of Monster” för er som vill ha det i dvd-koncentrat. Metallica anlitade en psykolog 2001 på grund av spänningarna i bandet, vilket ledde till otaliga terapisamtal med gamla bandmedlemmar som grät ut, sårade känslor för att någon hade använt ord som stabila trummor istället för fasta trummor. James Hetfield som hade kommit på att han bara skulle jobba fyra timmar om dagen eftersom han ville träffa familjen, och klassiska dialoger som:

– Jag trodde vi hade en överenskommelse om att vi bara skulle jobba mellan 12 och 16.

– Va fan är det som händer? Vi är ju för fan ett rock’n’roll-band.

För inte speciellt länge sedan skulle jag samla ihop ett gäng till en paneldebatt. Bland annat frågade jag en snubbe som jobbade med jämställdhetsfrågor för förra regeringen. Mannen upplyste mig allra vänligast om att debatten skulle tas mer på allvar om det var två män och en kvinna som deltog, istället för två kvinnor och en man. ”Eftersom det lätt kan uppfattas som att kvinnor bara står och tjafsar med varandra annars.”

Kvinnor får vara kvinnor och bete sig som kvinnor och låta som kvinnor så länge de håller sig inom sina kvinnliga områden. Annars blir det fel sorts ljud på fel sorts plats. När Darin kommer in i en teve-studio skriker den kvinnliga delen av publiken”iiiiiiiiiihhhh”. När Kattis Ahlström en gång bad den manliga delen av teve-publiken att skrika när Nina i Cardigans gjorde entré lät det mer ”ööööööhhhh”.

”Öööööhhhh” låter fullständigt normalt på en Rögle-match. ”Iiiiiiihhhhh” låter fullständigt normalt på en Darin-konsert. Inte tvärtom. Då blir det konstigt.

Som när ett gäng modiga kvinnor får för sig att starta ett parti.

Lena Sundström

Följ ämnen i artikeln