Vi förväntade oss mer än påhoppen
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-03-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hundra timmars intervjuer med landets mäktigaste person. Vad förväntar man sig av det?
Lite mer än personangrepp, cykelturer och ljudisoleringen i Sagerska huset.
Innan Göran Persson blev partiledare och statsminister våren 1996 kom han och SVT-journalisten Erik Fichtelius överens om att dokumentera Perssons tid vid makten.
Av de många och långa intervjuerna blev det fyra entimmesprogram på bästa sändningstid.
Men vad är resultatet? Med tanke på den enorma arbetsinsatsen är det påfallande magert.
Som smygtittare
Att Göran Persson gillar att göra mer eller mindre adekvata beskrivningar av olika personer i sin närhet är väl känt. Att han också var beredd att göra det framför rullande kamera är den bisarra behållningen av dokumentären.
Likt värsta smygtittare bänkade sig en miljonpublik för att höra den förre statsministerns oförblommerade åsikter om sina statsråd, sina motståndare och världspolitikens stora.
Smaklösheten har sin fascination, inte tu tal om annat. Att statsministern sladdrar precis som du och jag kan vara en upptäckt, om än av det mer förbjudna slaget.
Saknar djup
Men av Sveriges mäktigaste person hade man förväntat sig en något djupare analys. Hur ser Göran Persson på det nutida Sverige, vilka är farorna, fallgroparna? Vad driver utvecklingen, regering, riksdag eller den globala tillväxten? Vilka värden är fundamentala i demokratin och vad gjorde Persson för att försvara dem?
Avsikten med programmen var från början bland annat att tydliggöra målkonflikter. Men av det syns inget alls.
I stället framstår Göran Persson som en dominant, självupptagen egotrippare som alltid vet bäst. Och som ständigt är redo att kritisera och ge tjuvnyp, till och med från sjuksängen.
För Göran Perssons eftermäle har dokumentären bara varit negativ. Det kan inte ha varit det han tänkte sig.