Snippan fick luft – men barnen får gå barfota
Jag hatar att handla med barn. Ja, alltså inte handel med barn, även om de vid fler än ett tillfälle varit väldigt billiga, för att inte säga gratis. Att gå på Coop med barn. Mina barn.
Det är nu i måndags klockan 16.00. Jag svänger in på parkeringen framför köpcentret som nu är så stort att det har blivit en egen kommun.
Rättar till backspegeln, ser mina fiender i ögonen. ”Nu vet ni vad som gäller, ni …” Barnen: ”… ska inte skrika, inte gnälla, inte slåss, inte bråka, inte gråta och inte springa bort.”
Kliver ur bilen, ett barn i varje hand. Möter en tant som inte minns att man blir lådvinsalkoholist av att vara småbarnsmamma och på allvar tror att det är en harmonisk trio hon ser på med dimmig blick.
Note to self: När jag är tant och möter en långtuttad mamma med småbarn på Coop måste jag tänka högt ”Nu ska jag hem och lösa sommarkrysset i Hemmets journal och äta grönt marmeladgodis”.
I höjd med kundvagnarna möter vi en muslimsk familj. Saga tittar på mamman med slöja och konstaterar så att det hörs till länsgränsen:
”MAMMA EN GUMMA, MAAAMMA DÄR GÅR EN GUMMA.”
Inne på Coop rafsar jag åt mig barnsandaler med hjälp av ögonmåttet. Fort till kassan innan någon: rymmer, kissar på sig, somnar på golvet eller frågar varför gubben med hår i öronen har så tjocka ben.
Framme vid kassan.
Åh gode gud, varför tog jag snippklänningen? Min söta klänning med vacker ringning som visar halva mutteriet när man böjer sig fram.
Astrid kör upp huvudet i skrevet och får blygdbenskänning med pannan. Smärtan. Åh, smärtan. Plötsligt drar en iskall vind över skinkorna.
”Mamma jag tittar på din lumpa”, säger Saga som står under klänningen med näsan in mellan skinkorna.
’Mamma jag tittar på din lumpa’, säger Saga som står under klänningen med näsan in mellan skinkorna
”Mamma här står du och visar SNIPPAN”, ropar Astrid som har dragit upp klänningen framtill och blottar mameluckerna för de byggarbetare som står bakom. Och helt plötsligt består hela kön av hantverkare. Flinande hantverkare. Som blinkar. Svetten rinner. Nu ska vi betala. ”RACERBILEN!” Barnen förvandlas till två streck. Nu måste det gå fort. ”Vad kostar skorna?” vill kassörskan veta. ”Det finns prislapp.” ”När jag slår in det så kommer det upp ett annat pris.” ”Snälla, kan du skynda på, jag ser inte mina barn.”
Nu tar Cooplady upp telefonen och ringer för prisuppgift. Var är barnen? ”Men snälla, kan du inte bara ta priset som står på skorna?” Inget svar. Kön har blivit längre. Men våga livet, take a walk on the wild side, slå in priset som står på prislappen. Vad tror du ska hända? Kinesisk avrättning mot en vägg vid stängningsdags?
”Jag kan inte vänta här längre, jag får skippa skorna.” Hatisk blick. ”Jaha, nu ska hon inte ha dem längre”, säger hon och lägger på luren.
Jag har blivit mamman jag tyckte synd om för tio år sedan. En svettig, hysterisk och hormonell mamma med barn som inte lyssnar.
En mamma som fungerar som en vandrande jättespiral för kvinnor hon möter. Jag är den jättespiralen. Det levande pessaret med extra mycket spermiedödande medel. När prisuppgiftskvinnan från skoavdelningen kommer fram till kassan är pessaret redan ute på parkeringen med ett barn under varje arm. Utan sandaler men med luftad snippa.