I mig finns en liten rebellisk fabror
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-12-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Förmiddag på bankkontoret. Det är jag och pensionärerna. Vi har en fin stund tillsammans på de blanka träbänkarna.
I tyst samförstånd nickar vi mot varandra, suckar över att det är tre nummer kvar, jämför kryckor och hostningar.
Tystnaden är torr och kvävande, men ändå lite hemtrevlig.
Efter en stund blippar en ny siffra fram på skärmen över våra huvuden.
326.
En trind liten gubbe går fram.
Det tar en stund.
Han hälsar på bankkvinnan som man hälsar på någon man träffar ofta.
Han börjar tala om pengar som ska in på ett konto han inte minns numret på.
– Hmmm, säger bankkvinnan och stirrar in i dataskärmen.
– Jag träffade Börje Schmidt häromdan, säger gubben.
– Dina pengar ska finnas på kontot inom tre dagar.
– Börje har varit lite sjuk. Men nu mår han bättre.
Bankkvinnan ler och gubben ler.
Nästa!
Jag tittar ut genom fönstret. Medborgarplatsen är mörk och våt. Människor skyndar förbi.
Alla som går förbi har en plastbit
krokad runt örat. Varenda en. Som små sladdlösa mikrofoner.
Det känns som att hamna mitt i en faddergala. Men eftersom ingen Agneta Sjödin syns till är det en tanke jag tvingas avfärda. Det dröjer ytterligare några sekunder, men bara ett nummer på skärmen över våra huvuden, innan jag förstår vad människornas plastbitar är till för.
Jag hatar människor med handsfree till mobilen.
Att dessutom ständigt ha sin lilla fåniga plastbit fastkilad mellan skallen och öronbrosket borde vara skäl nog för en liten sinnesundersökning.
Själv har jag precis lärt mig att skicka sms.
Men det är ju bara jag.
Och naturligtvis ligger det något i vad mina vänner säger när de snällt men förmenande påpekar att jag är världens yngsta gubbe.
I mig finns en rebellisk liten farbror.
Han hatar handsfree.
Han hatar mobiler.
Han hatar människor som går för snabbt och han hatar högljudda ungdomar.
Tre nummer kvar. En ligist med AIK-emblem halkar in genom dörren. Killen luktar betalningsanmärkningar lång väg. Vi på bänken ignorerar honom.
Smågangstern står lutad mot väggen och kramar en lunta papper över sitt pensionssparande. Gubben stapplar ut med ett leende. Jag sitter kvar på min blanka träbänk.
Agneta
Sjödin syns fortfarande inte till.
Men Börje Schmidt mår bättre.