Kriget som utkämpas på nätet är nästa steg
I en av essäerna i Peter Englunds Tystnadens historia avhandlas handeldvapnets betydelse för krigföringen.
Där knektarna tidigare drabbat samman med spikklubbor och hillebarder kunde de nu på visst avstånd försöka ha ihjäl så många av motståndarna som möjligt.
Musköten distanserade våldet. Närstriden var, åtminstone delvis, avskaffad. Soldaten tvingades inte längre se sin fiende i ögonen. Rimligen minskade också skräcken, eftersom avståndet dämpade grundläggande instinkter.
Med tiden har detta avstånd ökat mer och mer. Tekniken är nu så avancerad att det kan sitta datorspelstränade unga militärer i bunkrar i USA och styra bomblastade drönare mot afghanska bröllop.
Nästa steg är cyberkriget. Det som utkämpas via nätet.
Ryssland provocerar inte bara i luften och under vattnet, utan genomför också attacker mot andra länder via internet. Storbritannien anställer 4000 så kallade cybersoldater, hälften med offensiva, och hälften med defensiva uppgifter. Kina anklagas regelbundet för statligt industrispionage till fromma för militären och det egna näringslivet.
Tyskland offentliggjorde redan för fem år sedan en satsning på websoldater, Israel expanderar samma verksamhet, liksom Frankrike och många andra länder.
I USA – som officiellt ska ha 6000 cybersoldater i tjänst 2016 - har det uppstått viss förvirring vid rekryteringen, eftersom arméns regler inte tillåter synliga tatueringar. Den färdiga medaljen ”The Distinguished Warfare Medal” som skulle gå till drönaroperatörer och militära hackare stoppades förra året efter protester från krigsveteraner och politiker som trodde att den skulle demoralisera soldater i fält.
I takt med att hela vår omgivning blir beroende av internet blir alla samhällen mer sårbara. Snart finns inte ett kraftverk, inte ett vapensystem, inte ett snabbköp, inte ens ett fordon som inte i någon form är nätbaserat, på distans eller lokalt. Statliga eller statligt sanktionerade attacker genomförs allt oftare mot både militära och civila mål i andra länder.
En del experter på ämnet menar att det inte kan bli frågan om regelrätta krig som utkämpas på nätet, utan enbart (sic!) ”sabotage, spioneri och subversion”.
Eftersom miljarder människor, medvetet eller omedvetet, dagligen och fullkomligt frivilligt lägger ut mängder av information om sig själva förenklas jobbet för den som vill ställa till allvarlig skada.
Finns det fördelar med framtidens konflikter? På sikt, möjligen en:
Krigen kan bli mindre blodiga.
Det är inte bara bilder och text på sociala medier som läggs ut till beskådan för hackare och cybersoldater. Via mobiltelefonerna – som kan hackas och buggas utan att innehavaren märker det – sprids information om hur folk rör sig. De senaste mobilerna samlar till och med fingeravtryck från användare som inte orkar memorera kodlåset.
Om vi inte har råd med ett riktigt försvar så borde vi i alla fall kunna hålla oss med ett par regementen duktiga dataungdomar. Den svenska dataspelsindustrin håller redan världsklass. Det borde vårt cyberförsvar också kunna göra. Till lägre kostnader än de traditionella vapenslagens.