Jag dumpade Saab
Det är inte förrän nu som jag inser hur mycket Saab jag faktiskt har i kropp och själ. När jag öppnar bilkapitlet i mina memoarer så står det helt klart. Mina fotspår löper parallellt med Saabs hjulspår.
Juni 1961: Ännu groggy av eter sitter jag i baksätet på en grön Saab 93 från sent femtiotal. Chauffören är en snäll farbror i släkten. Jag är fem år gammal och har just opererat polyper i näsan. Trots nedsatt luktsinne njuter jag doften av bil och cigarettrök.
Sommaren 1965: Jag är på väg från speceriaffären när en svart Saab 96 rullar förbi på grusvägen. Bilen är sprillans ny. Kromen blixtrar i dess nos. Jag springer efter och lapar i mig rök och bensinångor. Det är kärlek vid första andetaget.
Augusti 1976: Sista bilsemestern med familjen sitter jag och brorsan i baksätet på en beige Saab 900 och slåss om en kassettbandspelare. Han envisas med att spela Genesis ”Wind And Wuthering”. Jag vill bara höra på Doug Sahm. Bilen rullar oberörd genom Gudbrandsdalen.
Midsommarafton 1977: En mellanbrun Saab 95 kombi frihjular längs slingrande vägar genom det bohuslänska sommarlandskapet i riktning mot havet. Jag har ett nytt körkort i fickan och en blondin i passagerarsätet. Vi drack öl och gick på diskotek. Vi sov i bilen. Sen var det inget mer med det.
Juni 1985: Nu jävlar. Jag har en röd Saab 99 EMS med dubbla förgasare och värsta motorn. Den går som ett spjut genom finnskogarna. Söder om Mora vevar vi ned rutorna och för varje omkörning kommer vi allt närmare målet: Springsteen på Ullevi.
Oktober 1987: Nyförlovade men dödströtta brakar vi in i Liège med vrålande motor i svärfars gamla ljusblå Saab 99. Det ösregnar och spelar ingen roll vad hotellet kostar. Budgeten är redan lika sprucken som ljuddämparen. Vi släpper alla spärrar; forell, bourgogne, lyxiga lakan. Och på morgonen har portierens kusin redan lagat bilen.
Mars 1998: På spaning efter mitt yrkeslivs första tjänstebil, och det faller sig naturligt att börja hos Saab. Jag provkör en silverfärgad 9-5, nyss utnämnd till säkraste bilen i världen. Men så händer något. Jag tvekar. Och jag väljer ett annat märke.
Det blev något mindre säkert från kontinenten och jag har knappast reflekterat över det sedan dess. Men nu, när Saaben ligger på dödsbädden, känner jag plötsligt ett styng av dåligt samvete.
Jag gjorde slut med Saab. Tänk om det betyder att jag var med och gjorde slut på Saab? Tanken ger mig ingen ro. Saab förtjänar ett bättre öde.