Kriser lär oss vad som är möjligt

Av: Frida Hylander

Publicerad:

Det går inte att bota en kris med en annan. Men kriser kan lära oss något om vad som faktiskt är möjligt att genomföra.

Vi befinner oss, mitt i coronapandemin, i vad som känns som en repetition inför den ännu större omställning till ett fossilfritt samhälle vi behöver göra de närmsta decennierna.

 

Coronakrisen visar att det inte går att lösa en komplex kris genom att bara titta i ena änden, utan att vi behöver se hela bilden.

Det här blev uppenbart när folk härom veckan jublade över sänkta utsläpp från alla tusentals flygresor som ställts in - bara för att några dagar senare förfasas över hur planen ändå fortsätter att flyga, men utan passagerare.

 

Ska flygbolagen få behålla sina flygtider behöver planen fortsätta lyfta. I en situation där en branschs överlevnad står på spel är det såklart varken människorna eller ekosystemen flygbolagen har främst för ögonen. Systemet rullar på, utsläppen fortsätter.

 

I alla kriser ställs den mänskliga solidariteten på prov. Uppmaningen om att nu vidta åtgärder handlar för många inte om att skydda oss själva, utan varandra - inte minst de personer som är i riskzonen för att bli ordentligt sjuka. Det är ungefär som med vaccination, beslutet att vaccinera sig handlar inte bara om en själv, utan om oss alla. En global kris går bara att lösa om vi gör det gemensamt. Och om vi smider där viljan till förändring är hög kan saker ske snabbt.

 

Detta ser vi tydligt just nu: människor är villiga att gå långt för att skydda sig från det man upplever hota tillvaron. Som att acceptera drastiska, politiska åtgärder för att värna så många människor som möjligt. Saker vi inte köper i normalfallet ter sig plötsligt rimliga när vår överlevnad står på spel. Och det är en bra övning för oss. Vidta åtgärder i förebyggande syfte, agera med det gemensammas bästa för ögonen, tänka långsiktigt och lyssna till experterna. Allt det är saker vi kommer att behöva i klimatomställningen.

 

Coronakrisen och klimatkrisen skiljer sig också åt på flera viktiga punkter. En snabbspridande sjukdom är något annat än en uppvärmning som smyger sig på under decennier. Att isolera ett enskilt virus genom ett drastiskt, men temporärt, stopp i maskineriet är inte detsamma som att bygga om stora delar av maskinen för fasa ut de fossila bränslena. Men de liknar varandra i att de, när vi uppfattar hotet som verkligt och nära, gör oss beredda att agera.

 

Något av det viktigaste vi har fått lära oss de senaste veckorna är att plana ut kurvan, det vill säga att sprida ut antalet sjukdomsfall över tid så att sjukvården ska kunna ge alla som behöver vård. Kommer alla katastrofer på en gång räcker inte kapaciteten till. Detsamma gäller för klimatanpassningen. Ju mer vi kan bidra till att förebygga, men också sprida ut kommande katastrofer och akuta åtgärder desto mer kan kurvan planas ut.

 

I en nyligen genomförd SIFO-undersökning uppgav var tredje Malmöbo att de inte är beredda att köpa en bostad i ett översvämningshotat område. Dubbelt så många svarade att de skulle ta hänsyn till det förändrade klimatet i sitt val av bostad.

Länsstyrelsen påtalar att nybyggen av kustnära bostäder behöver ha ett minst sekellångt perspektiv. Det här, att inte köpa, eller bygga bostäder i områden som vi redan vet kommer att kräva stora insatser när havsnivåerna höjs, är ett sätt att minska risker för både individer och samhälle och därigenom behovet av akuta insatser. 

Plana ut kurvan för att minska katastrofen.

Det gäller såväl corona- som klimatkrisen.

Publicerad: