Kristersson skrattar med, som mobbarens kompis alltid gjort
”Get in, loser”, skriker de tuffa tjejerna från bilen till den tråkiga pluggisen i Mean Girls. Hon hoppar in, det gör hon varje gång, sedan hon insett att hon kan tjäna på att vara i deras gäng. Hon går ett halvt steg efter, försöker dölja att hon är bra på matte och svarar det hon tror att de vill höra, för att få vara kvar i värmen som de coolas närhet ger. Det går sådär.
Ulf Kristersson verkar ha samma strategi för sitt partiledarskap. I flera år gick han strax efter Sverigedemokraterna, tuffingarna som aldrig är rädda att säga fel sak, som rör sig med ett lugn som den muntorre Ulf inte kunnat drömma om. Han har uppenbara problem med de mer frispråkiga medlemmarna av hans eget parti, men peta dem vågar han inte. De är ju poppis? Fan, bara att anpassa sig, bättre att ha dem på sin sida. Han slickar sig om läpparna och skrattar med, som mobbarens kompis alltid gjort.
När Magdalena Andersson verkade vara den man skulle stå bredvid för att få vara med de balla så travade Ulf glatt lite bakom henne på militärövningar och i debatter. När de hårdare delarna av högern sedan väckte misstroende mot hennes minister så behövde Ulf haka på för att inte verka mesig. Helvete! Spelet verkar riggat till hans nackdel och det är det, för oppositionsledaren är inte den som leder.
Magda blev sur, Ulf fick inte följa med på den stora coola båten längre. Som vanligt dundrade Ebba Busch in, sådär kaxig och självklar som hon alltid är. Som hon verkar ha varit sedan födseln, så som Ulf aldrig varit. Mitt under en live-sänd tv-debatt börjar hon deala direkt med statsministern, är det hon som bestämmer nu, eller Magdalena Andersson, eller Amineh Kakabaveh? Det är i alla fall inte Ulf.
Förtroendet för Ulf Kristersson är 20 procentenheter lägre än det för statsministern och det borde vara ännu mindre. För den som dansar dit vinden blåser just då kan inte berätta vad riktningen är, den som blir ledd av andra kan inte leda. I en åttapartiersriksdag i ett litet land med en kaotisk omvärld blir tyngden bakom orden viktigare, statusen i gruppen betyder mer än det ytliga.
Att kunna lova saker verkar vara skillnaden på människor och djur. Det är hela anledningen att vi utvecklat språk, 75 000 år gamla spår av handel visar att vi redan då måste ha kunnat planera möten, byggt relationer, förhandlat fram relativt sofistikerade avtal. Och för att det som sas skulle gå att lita på måste förstås den som pratar ha viss auktoritet, annars kan ju yttre krafter när som helst få honom att svänga, svika.
Manusförfattaren Tina Feys Mean Girls slutar med att Lindsay Lohans karaktär, de coolas hangaround, blir vald till balens drottning och bryter sönder sin plastkrona och delar ut bitarna till skolan, folket. Hennes pinsamma svansande byts ut mot sant ledarskap, hon tar till slut ansvar både för vad hon själv har gjort och för allas välmående. Ulf Kristersson kan nog inte hoppas på samma karaktärsutveckling, han kommer inte ens bli vald.