Nu behöver vi en Lundell, en Brunner
Det är blött och blåsigt, tandläkarväder vid Zinkensdamm och kinakrogen har klappat igen uteserveringen för i år.
Utanför Konsum är det tyst och tomt. Lodisarna har flyttat in i t-banan. Och i tidningarna uttalar sig domedagsprofeterna om Nationens Tillstånd.
Det är den tiden på året nu.
FC Gothia. Klassklyftorna. Ytligheten. Stureplan.
Allt är åt helvete igen.
Vi visste väl det.
Några dagars klibbigt höstregn och sen sitter dom där i tv-soffan, mittemot Lasse Bengtsson och pratar om mänsklighetens förfall.
Som sommarkatter, fast tvärtom.
Lundell och Ranelid och Brunner, pålitliga sanningssägare hela högen. Häromdan sa exempelvis Ulf Lundell följande i en intervju:
– Det blir något slags depression av att se allt det här: pengarna, girigheten, den dåliga smaken som väller fram i våg efter våg efter våg.
Och det känns så befriande, som ett stolt och svajande långfinger mot semestersex och dammsamlande loppisfynd och lyckade jävla sommarpratare.
Äntligen något att relatera till.
Nu när vi är där igen, i ett halvår som är varken kallt eller varmt, i ännu ett av livets kroppstempererade mellanrum, det är då vi behöver en Lundell, en Ranelid, en Brunner.
Allt medan vi lägger upp fötterna på fotpallen, brygger en kopp kaffe och lyssnar till domedagsprofeternas ord om fördumningen, bloggarna, friskolorna, utslagningen, champagnesprutarna på Laroy, George W Bush, Idol-juryn och att det minsann var bättre den där sommaren sextiosju.
Det är den svenska vägen, mitt i och ingenstans.
Vi har helvetet runt hörnet, tillräckligt nära för att känna hettan, avlägset nog för att slippa bränna oss.
Det är då vi trivs, du och jag.
Då kan vi mötas i ett indignerat samförstånd, i en gemensam identitet som innebär att vi är lite bättre och lite smartare, men bara lite.
Det svenska missnöjet är en folkrörelse.
En vintersport, förvisso. Men med all rätt.
Vi måste få gnälla när morgonens första kontakt med verkligheten är ett iskallt parkettgolv, när cigarettstumparna nere på gården är täckta av frost, när lodisarna inreder perrongen till parkbänk och tvingar oss klassresenärer att stirra ner i golvet för att slippa konfronteras med vad som egentligen pågår medan vi maler på om klimathot och bostadspriser.
Sedan loggar vi in på Facebook igen och räknar hur många vänner vi har.
Flest vinner.