De fortsatte fast hon grät av smärta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag läser en gång till, jag försöker förstå.
Krognatt i mars. En 19-årig tjej följer med två Stureplansprofiler hem från krogen. Efterfest. De har haft sex tidigare. Ibland med våldsamma inslag. Spott och örfilar. Men den här natten vill inte tjejen. Hon säger nej.
Nu, två månader senare, läser jag domen. Prosan är kall och byråkratisk, metodisk.
Jag försöker verkligen förstå.
Jo, jag kan läsa innantill: det är inte ställt ”utom allt rimligt tvivel” att männen ”haft för straffbarhet erforderligt uppsåt”.
På vanlig svenska betyder det: männen fattade inte att tjejen inte ville.
Och det är svårt. I verklighetens sovrum finns ofta gråzoner. Ett nej som blir ja. Ett ja som blir nej. Mellan verklighetens lakan finns instinkter och maktspel vi inte gärna talar om.
Men den här jävla vårnatten, när tjejen – som rätten säger sig tro på – ber männen att sluta. När hon är så jävla full att hon dagen efter har 1,49 promille i kroppen. När hon gråter av smärta för att en av männen, som hon berättar i rätten, kör upp en fjärrkontroll i hennes anal.
Vad finns det att inte förstå?
För varje gång jag läser domen känns den mer och mer som ett underkännande av hela mänskligheten:
Männen frias på grund av sin dumhet och brist på empati.
Men i rättens knastriga prosa förkläds det i ord som ”uppsåt”.
Vad är förresten ett uppsåt?
Jag vägrar förstå hur det inte kan vara med uppsåt som två män väljer att fortsätta när en tjej, mellan tårar och försök att slå sig loss, säger nej.
Men det gör inte Stockholms tingsrätt.
Trots att en av männen följande eftermiddag skickade följande sms till sin vän:
”Vi berättar inte det med NN för någon. Men fan va Gött det är med förnödering NN är vår gängHora och så ska det vara”
Meddelandet indikerar inte bara att minst en av männen skolkat från svensklektionerna – utan också att männen visste att de gjort något som var fel.
Men domen är friande.
Jag har för övrigt svårt att ens se det som en dom.
Det är snarare ett rättfärdigande av att två män, med dumheten eller en inbillad manlig instinkt som ursäkt, förstör en annan människas liv.
I rättssalen slogs det nämligen fast att männen inte kunde dömas för våldtäkt av den nitton år gamla tjejen.
Men den nitton sidor långa domen är svår att tolka som något annat än en våldtäkt av tron på människan.