Sovsäckstäcket räddar min dygd

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det räddar både livet och dygden på mig. Det hindrar mig från att frysa ihjäl. Det ser till att jag inte går och lägger mig med någon, bara därför att jag fryser om fötterna. (Det är nu en gång inte ett fullgott skäl för sexuell samvaro). Det innebär trygghet och oberoende. Det är en tyst, varm och trofast vän i nöd och lust (särskilt i nöd).

Det är ljusblått och har blixtlås utmed ena långsidan och runt ner på kortsidan. Det kan bli litet som en vante och stort som ett mindre moln.

Vårt förhållande har varat i drygt trettio år och jag hoppas att vi ska få rå om varandra ett bra tag till.

Fast det är litet ömtåligt för vatten och måste trots det tvättas ibland. Vid tvätt blir det lika sorgligt och patetiskt som en våt katt - ni har väl sett en katt som just varit nersänkt i vatten?

Hur liten och ynklig den är. Det är nästan ingenting kvar av den. Inte förrän då ser man hur mycket katt det finns under pälsen. Eller snarare hur litet. Det märks också på katten, hur generad och illa berörd den är över avslöjandet.

En våt katt är naknare än en stripteasedansös. På samma sätt är min vän, sovsäckstäcket, skamsen och platt och sjuk, ja, nästan död efter en tvätt, och det dröjer länge innan han hämtar sig och reser sig ur förnedringen.

Vägen till sovsäckstäcket gick genom min näst äldsta son, han som har varit ute och rest sen sitt sextonde år och vet vad som behövs. Och inte behövs.

Hans packningar är små utstuderade konstverk, där det inte finns ett plåster för mycket.

Jag är hans motsats. Hur mycket jag än reser, så drar jag med mig minst en väska för mycket för sånt som jag tar med "för säkerhets skull". Ifall det oväntat skulle bli regn eller hagel eller jordbävningar eller sandstorm.

Ändå så är det alltid något viktigt som jag har glömt. Och hur många sockor och plädar jag än packar ner så kan jag få förfärliga frysnätter.

Inte heller varmvattenkruset klarar iskalla fuktiga lakan i kylskåpskalla rum söder om Alperna.

Naturligtvis är jag onaturligt frusen. Särskilt när jag är trött. Alltid när jag är trött och ledsen.

Jag tror ingen har frusit mer än jag. I Bretagne, i Paris. I ett rum mot norr på italienska rivieran.

Det är vid såna tillfällen som man kan attraheras av en man, därför att han är en människa som är varm och någon som är både varmare och större än ett varmvattenkrus.

När jag skulle till Chile mitt i den sydamerikanska vintern så frågade jag min beresta son vad jag skulle ta med mig för att klara mig i ett rum utan centralvärme och med en temperatur runt tolv grader. "Ett sovtäcke av dun", sa han. "Då fryser du aldrig". Jag visste inte vad det var jag hade aldrig sett något. Men jag gick till sportaffären och sa "Jag ska ha ett sovtäcke av dun".

Det var ett av de mest betydelsefulla ögonblicken i mitt liv, för det var så mitt oberoende började. Sedan dess har jag det alltid med mig. Tack vare det överlevde jag reportageresan i Chile.

Man kan säga att mitt oberoende är ett svårt beroende till detta bo av dun. Men varje människa är ju beroende av något på ett eller annat sätt.

Den fantastiska känslan av triumf när jag kommer in ett kallt hotellrum, där stengolvet kyler genom fötterna och jag vet att sängen med sina kallfuktiga lakan inte kommer att krossa mig. Å, nej, jag har besegrat den. Den kommer inte åt mig.

Jag lägger bara lugnt ut mitt sovtäcke och drar upp det litet grann i sidan. Så jag kan lirka mig ner. Sedan stänger jag fort igen och kurar ihop mig på sidan.

Efter några minuter kommer värmen, det är verkligen som ett mirakel, när jag plötsligt blir varm och avspänd och skönt sömnig. (För det vet man ju att det inte går att somna, om man ligger stel och spänd och bara fryser och fryser och fryser...)

I sovsäckstäckets trygga, varma famn somnar jag lyckligt. I drömmar som jag inte minns, kanske jag sedan drömmer om att jag är tillbaka i moderlivet igen.

"Naturligtvis är jag onaturligt frusen.

Särskilt när jag är trött. Alltid när jag är trött och ledsen.

Kerstin Thorvall