Nu är det inne att okväda folk

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I hägnet av friidrotts-VM utkämpades i min finlandssvenska rikstidning en smärre landskamp i pajkastning mellan Finland och Sverige, närmare bestämt mellan denna tidnings sportkrönikör Lasse Anrell och Hufvudstadsbladets reporter Stefan Lundberg.

I fredags hade Lasse Anrell fått fullständigt nog av allt från regnet till maten, publiken, elavbrotten och de allmänna arrangemangen i Helsingfors och talade för sina läsare om att finnarna var sämst i världen på att arrangera VM och att han längtade hem varje dag.

Finlandssvenske Stefan Lundberg uppmanade Lasse Gnäll att åka hem på stört och rapade därefter ganska träffsäkert upp allt gräsligt man kan säga om ljummet svenskt öl, spyor på svenska toaletter där för övrigt bögar kastar glas i skrevet på pinkande bröder, svensk fotbollspublik som skanderar "Bajen fittor, Bajen fittor" och annat smått och gott som gick att kontra med.

Som av referatet synes var nivån på duellen imponerande, simpelheterna fullkomligt skvätte i alla riktningar och jag har svårt att utkora någon egentlig segrare: Anrells projektiler var inte riktigt lika äckliga som Lundbergs men å andra sidan var det Lasse som började.

Detta är givetvis tänkt som underhållning och ska inte tas på allvar. Är man lagd åt det hållet kan man till och med skratta. Ja, jag får erkänna att jag drog på munnen då och då under läsningen.

Likväl tänker jag använda dessa små skämtsamheter som utgångspunkt för vissa tankar kring den polemiska journalistikens väsen.

Elakheter, spydigheter, tillspetsningar och sarkasmer har varit en självklar del av den personliga polemiska journalistiken så länge krönikor och debattartiklar har skrivits.

Till och med rena oförskämdheter brukar utväxlas i stridens hetta och den som i leken går får leken tåla.

Emellertid, så njutbar som polemik kan vara när den i sin elakhet är utstuderad i sak och stilistiskt kvalificerad, lika onjutbar är den då den bara är självsvåldig och andas dåligt humör.

Sedan Linda Skugge fick sitt genombrott som litteraturrecensent och krönikör tycker jag mig ha observerat en begynnande trend i den personligt hållna journalistiken i Sverige: Det har blivit inne att okväda folk och inte bara folk utan att okväda i största allmänhet - allt från domare som dömer "fel" till böcker eller tunnelbanans gröna linje.

Sällsynta är numera de noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i de skickligt uttänkta meningarna. Desto vanligare är utbrotten av närmast talspråklig karaktär, varvid oförskämdheter antas ha ett särskilt marknadsvärde.

Möjligen övertolkar jag iakttagelser jag har gjort bland yngre krönikörer i media, kanske finns ingen direkt trend.

Ändå kan jag inte låta bli att nämna det intryck jag har av att ansvariga journalister i våra media har blivit avtrubbade av någonting i dagens offentlighet som gör att de inte längre reflekterar över vad som är begåvad, stilmedveten polemik och vad som är plumpa invektiv. Allt som osar förolämpning publiceras.

Jag tycker exempelvis att den erfarna producenten för Pigge Werkelins "Sommar"-program i radions P 1 borde ha ingripit mot att sommarvärden i hög grad tog tillfället i akt för att med avsevärd självgodhet och namns nämnande läsa lusen av eller ironisera över människor som hade varit högst anonyma i de flesta bemärkelser dittills. De hade endast på något sätt blivit en nagel i öga på värden själv. Att Pigge Werkelin har mött en omätlig personlig tragedi ger inte producenten rätt att se genom fingrarna med normal pressetik.

I själva verket tycker jag även även Werkelins osakliga avrättning av ambassadör Jonas Hafström i Bangkok i anledning av händelserna under tsunamin var tveksam som inslag i ett sommarprogram där ordets totala frihet ändå ska hanteras med en gnutta ansvar. Men kanske Hafström tillhör den kategori offentliga personer som får "leken tåla".

Jag har börjat misstänka att skällande och okvädande numera så till den grad uppfattas som den personliga journalistikens mål och mening att ingen längre reflekterar över var gränserna för rim, reson och polemisk kvalité går.

Yrsa Stenius