Vad vore idyllen utan galna Julie?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag snubblade över en fantastisk historia i ett gammalt nummer (från 2001) av det amerikanska glamseriösa magasinet Vanity. En helt sann historia som toppar alla avsnitt av Desperate Housewives. Om ett äkta fint medelklassområde i USA, Fishing Creek Farm, där allt var frid och fröjd. Där kvinnorna framför allt var goda mödrar och männen framför allt familjeförsörjare. Lori Gough, som var gift med Tom Gough (med vem hon utgjorde det populäraste paret i det småposha bostadsområdet) fick en dag ett anonymt brev.

Till saken hör att Lori hade ställt upp i en annons i magasinet People. Annonsen lyfte fram Lori som ett fantastiskt exempel på en moder som gav upp sin karriär för att ta hand om sin sjuka son Tommy. Den anonyma brevskrivaren tyckte att Lori var förljugen eftersom Lori ju jobbade igen som mäklare och inte alls träffade sin son så mycket som det stod i annonsen. Brevskrivaren menade också att Lori var en dålig mamma som gått på en middag bara några dagar efter förlossningen. Dessutom åkte ju Lori på semester medan svärföräldrarna fick ta hand om Tommy. Och alla de där barnflickorna - hur bra föräldraskap var det egentligen? Jag är inte den enda som känner så här. Vi skäms över er och skäms för er - avslutades brevet.

Lori blev bestört. Vem ville henne så illa? Hon visade brevet för en väninna och tillsammans kom de fram till att det måste vara Julie Conrad som hade skrivit det. Julie och hennes man Keith hade länge varit det mest populära paret i området, Julie hade ofta varit värdinna för middagar och fester på "klubben" eller i trädgården. Men så gick det dåligt för maken Keiths företag och Keith hade dessutom en affär med en kvinna som hade jobbat i hans företag och allt detta utlöste en kris i Keiths och Julies äktenskap som gjorde att de drog sig tillbaka från positionen som det mest populära paret. Julie blev deprimerad, kunde inte ens ta sig ur sängen ibland. Ibland bråkade hon också med grannfruarna och skällde högt på fester, det gör inte fina kvinnor. Bråkar högt. Fina kvinnor blir inte psykiskt sjuka heller. När galna Julie var som sämst - trots alla lyckopiller - det var då Lori fick det där taskiga brevet om att hon var en usel mamma. Lori och hennes väninnor var övertygade om att galna Julie skrivit det men sa inget. Men galna Julie började märka att något var fel eftersom alla Loris väninnor kollade snett på henne. Så hon frågade en annan grannfru om hon hade gjort något och fick svaret att hon borde snacka med Lori. Så galna Julie ringde upp Lori som till slut inte kunde hålla sig utan skällde ut galna Julie för att hon hade skrivit ett så hemskt brev, varpå galna Julie förnekade det och blev rasande.

Det slutar med att Julie sprang ut på garageuppfarten och skrek om att hon skulle slänga sig från en bro eftersom hon inte vågade skjuta sig själv. Hennes man Keith försökte ta bilnycklarna från henne och vittnesmål från grannar hävdar att garageporten våldsamt for upp och ner medan paret brottades om bilnycklarna. Galna Julie lyckades slita sig loss och sprang in i huset och upp i sovrummet. Började ringa släkt och bekanta och säga "farväl, jag ska ta livet av mig".

Sedan svalde hon en massa piller och en ambulans och två polisbilar körde in på uppfarten i samma ögonblick som resten av Fishing Creek Farm gjorde sig i ordning för ett byta-kakrecept-party hos en annan granne. Men i stället för att byta kakrecept stod nu hela området på galna Julies uppfart och tittade på medan galna Julie försökte kasta sig ut genom sovrumsfönstret. Det krävdes tre starka ambulansmän för att få på galna Julie tvångströjan innan de kunde åka till psykakuten.

Ja, historien är längre än min kolumn men det hela slutade inte bara med att paren Gough och Conrad stämde varandra och hamnade i domstol. Galna Julie och hennes make startade också en hemsida där de skvallrade om alla i Fishing Creek Farm, om vilka som missbrukade olika substanser eller var otrogna. Tyvärr finns inte hemsidan längre. Men Julie hävdar fortfarande att hon är oskyldig till - ja allt, förutom att vara lite dålig i nerverna. Jag skulle vilja föreslå instiftandet av ett internationellt pris, till årets "Desperata galna kvinna". Vad vore suburbia utan dem?

Belinda Olsson