Tystnaden banar väg för rasismen
Tystnadens konformism” var ett uttryck som myntades av Olof Palme när de borgerliga vann valet 1976. Med borgerlig hegemoni och politikens sammansmältning med den ekonomiska makten skulle tystnaden lägra sig över Sverige.
Den gången blev det inte så. I dag däremot härskar tystnadens konformism. Arbetstagare vågar till exempel inte öppet kritisera sina chefer eller arbetsplatser av rädsla för att få sparken. Men det verkligt allvarliga är att tystnadens konformism även har lagt sig som en våt filt över det politiska livet, kulturlivet, medier och dagspress, trots att den främsta uppgiften för dessa institutioner är att hålla tystnaden borta, hålla samhällsdebatten vid liv och på alla sätt boosta yttrandefriheten. I stället möts vi av en dånande tystnad, av självcensur, av rädsla för att tycka ”fel” och stämplas som rasister. Det är en usel jordmån för yttrandefriheten.
I förra veckan läste jag två utmärkta artiklar, en krönika av Marcus Birro och en artikel av tv-profilen och ordföranden i Publicistklubben Stina Dabrowski. Budskapet från båda – som ingen skulle komma på tanken att kalla rasister eller högerextremister – var att debatten om till exempel rasism och främlingsfientlighet bara får föras av den politiskt korrekta kultur- och medieeliten.
De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater. Marcus Birro kallar det åsiktsförtryck.
Den som anser att Sveriges invandringspolitik har havererat har inte rätt att säga det, inte heller att flyktingmottagandet är ojämnt och orättvist fördelat över landet. Avgångna socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, påpekade ofta denna ojämna bördefördelning men stämplades som rasist, antisemit, ja till och med fascist. Nu har Reepalu avgått och tystnadens konformism kommer att råda även i Malmö.
I en krönika här i Aftonbladet dagen efter valet 2010, då Sverigedemokraterna med dunder och brak stormade in i riksdagen, skrev jag att det inte var Sverigedemokraternas förtjänst att de kom in. Det var i stället en feg och undflyende regering och opposition som beredde vägen för SD. Skräcken för att öppet debattera integrationsfrågorna och flyktingpolitiken gjorde att dessa känsliga frågor sopades under mattan. Det politiker och medier inte låtsas om, det växer som en varböld som till slut spricker. Ännu har inte bölden spruckit. Locket ligger fortfarande på. Åsiktsförtryck råder.
Men när nu även delar av medieeliten tycker att det har gått för långt, ja då kanske man till slut kan öppna fönstren och vädra ut.
Det som göms i snö ... 1
… kommer upp i tö. Häromdan såg jag ett inslag i SVT:s ABC-Nytt där stockholmare på Söder klagade över allt gatudamm (=sand) som blåser omkring och proppar igen deras näsor och ögon. Men kära ni, dammet kommer från det grus som i vintras (och än i dag) skyddar er från att ramla och bryta benen på trottoaren och är en typisk svensk vårföreteelse. Men ni klagar aldrig på sanden när ni kommer till Thailand, va?
Det som göms i snö ... 2
… kommer upp i tö. Det stämde verkligen när jag för några dar sen upptäckte en hawaiiblå Volkswagenbubbla årsmodell 1965 bakom vårt uthus. Det var sen en meter snö hade smält bort, som bilen åter kom i dagen. Vad glad jag blev när jag upptäckte att jag hade en bil till! Nåja, jag visste ju att bilen fanns där men när fyra månaders ymnigt snöfall snyggt och prydligt lagt sig till rätta över bilen, var det snart ingen bil längre utan en jättelik snöboll. Men nu har Skalbaggen alltså krupit ut ur sitt vinteride igen.