Strunta i larmen – ta en kaka till
En solstrimma i vintermörket: En forskningsrapport från en amerikanska, signerad statistikern Katherine Flegal, bragte nyheten, att några kilos över inte är hela världen.
Tvärtom. Dessa extrakilon innebär lägre risk för att dö i förtid än för människor med så kallad normal och rekommenderad vikt.
Sprid uppgiften och ta en kaka till.
I 97 studier har tre miljoner människor kollats. Resultatet redovisas i Journal of the American medical association. Det svänger om rubriken: ”Association of all-cause mortality with overweight and obesity using standard body mass index categories”.
Genom att ge normalvikten ett indextal går det att fastställa:
Riktiga tjocksmockar och fläskfior ökar risken för sin snabba död med 29 procent.
Men de med lätt övervikt – några kilon extra hull – fördröjer sin död med 5–6 procent jämfört med de normalviktiga.
Därmed har en aforism av den polske poeten eftertryckligt dementerats. Lec sa: ”De tjocka lever kortare tid. Men de äter längre.”
Walther Seitz, en läkare, hade också fel när han sa: ”De flesta självmord begås med kniv och gaffel.”
Jag skulle bara vetat i förra veckan, att några extrakilon kan gynna hälsan. Jag var på min halvårliga hälsokontroll. Det är ju som att köra sin kärra till Svensk bilprovning. Effektiva gubbs i vita rockar kollar underredet och mäter avgaser.
Nu var det hos den stränge doktor Hadjali, vilken som vanligt frågade:
”Och hur har vi det med vikten …”
”Åttioåtta”, sa jag. Det är vad vågen i mitt badrum visar när jag 183 cm lång naken ställer mig på den.
”Upp på vågen där!” sa doktorn och pekade mot ett hörn.
Jag skyndade mig att tömma mynt ur fickorna och lägga dem på en stol och tog av mig skorna, klockan och kavajen.
Doktorn avläste: ”Nittiotvå.”
Jag tittade skamset på mig själv och erinrade mig ett engelskt ordspråk: ”De fattiga vill ha mat till sina magar, de rika magar till sin mat.”
Är jag sån? Jag försökte en avledande manöver:
”Ja. Fast med kläderna på. Och det är vinter.”
”För mycket. Det kan bli ålderdiabetes om du inte passar dig.” Paus. ”Inget fett, inget socker, ingen alkohol.”
”Kan du säga som är algerier”, tänkte jag och kom ihåg ett visdomsord av kolumnisten Stig Ahlgren: ”Vårt behov att skämmas är omättligt. När porren inte längre är gångbar, riktar sig skamkänslorna till ätandet.”
Självfallet äter jag fett. Ost och pancetta (men inte smör). Inte mycket socker. Jo, jordgubbar och andra bär förstås. Och alkohol, en halvflaska rött till middagen (och en drajja kl 18 om jag får bestämma).
De nya forskningsresultaten ska å ena sidan inte föranleda oss fetknoppar att tro, att sunt leverne, måttliga portioner, varierad kost och en gnutta motion är onödigt trams. (Fast fortfarande förstår jag dem som bär t-shirten VVG, Våga Vägra Golf. Golf är som vinprovning och nöjesjakt – något för brackor och knoddar.)
Forskningsrapporten understryker nämligen, att den ger de rimligt överviktiga ett positivt besked enbart gällande dödlighet; fortfarande gäller att övervikt leder till diabetes, hjärtsjukdomar och njurproblem.
Men å andra sidan ska vi triumfera när statsapparatens hälsoråd visat sig vara fel. Samhället ska mindre lägga näsan i blöt över hur vi får bygga, hur fort vi får köra bil och vår livsstil. Staten har genom decennier varnat för allt mellan dansbanor och it-spel.
Människor som vill röka ska få röka utan att ett statligt ansvarskännande finger viftas framför deras ögon och deras dyra cigarrettpaket ska vara förskonade från skräniga, oestetiska skräckscenarier.
Våra behov och njutningar är en del av våra privatliv. Karin Boye skrev det bra i en kort dikt:
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Mitt misstroende mot myndighetsutövning vad gäller mat och dryck kom redan under andra världskriget. Jag växte upp i en halvfattig familj och vi åt bara margarin på smörgåsarna. Vi indoktrinerades i tron att ”margarin är lika gott som smör och lika nyttigt”.
Långt senare lärde mig en äldre syssling att det varit en jävla bluff. Smör till skillnad från margarin innehåller D-vitamin.
I början av åttiotalet bodde jag i Paris för att skriva en bok om stadens krogar. Ofta åt jag min favoriträtt, quennelles de brochet, fiskbullar gjorda på gädda. Hur fasingen kunde det i det sjöfattiga Frankrike finnas så mycket gädda. ”Vi får fisken från le Lac Vänern en Suède”, sa Mère Michel som serverade de godaste quenellerna av alla.
Jag skonade henne från uppgiften, att kvicksilver gjorde en gädda farligare än atombomben och att i Vänern var det förbjudet att dra upp dem.
Någon tjänade en hacka. Ingen fransman dog. Och om hälsolarm mindes jag vad en kåsör i Malmö skrivit: ”Hur kommer det sig att allt som jag tycker om framkallar cancer hos möss?”
SJ körde i helgen tåg …
… mellan Östersund och Stock‧holm via Sundsvall och inte bara med sina rutinmässiga för‧seningar. När tre timmar av resan återstod stängdes toaletterna. Överfulla. Folk led och kved och kissade på sig. Bara en tanke: Tänk om detta hade varit på Ryanair. Det hade blivit en skandaltyngd femspaltare. Nu blir det bara denna lilla notis –dock krönt med rådet: Lägg ner SJ.
Welcome, Mr President …
… sa Malmö när Bill Clinton i maj kom dit, inbjuden av finansmannen Bo Håkansson. Vid en middag placerades kolumnisten Per T Ohlsson intill Clinton och fick då av Clinton veta, att ”er statsminister är svärdotter till den tidigare brittiske Labourledaren Neil Kinnock”, som Clinton uppenbarligen känner. Clinton syftade på Helle Thorning-Schmidt, regeringschef, ja. Men i Danmark! Äsch, lätt att ta fel nu när det finns bro mellan länderna.
Jag läser just nu …
… Tom Wolfes nyss utkomna ”Back to blood”. 791 sidor miljöer och spänning från ett Miami, befolkat av penningbesatta och narcissistiska kubaner, afroamerikaner, ryssar och judar. Det är inte en bok Floridas turistförening gillar. Men läsaren gör det, när han förlikat sig med usla sexscener, ordrikedom, utropstecken och versaler. (Boken är sannolikt för tjock och Wolfe för dyr för att vi ska få se den på svenska). Wolfe, nu 81, skapade på 1960-talet ”new journalism”. Denna blev förebild för mången egotrippad reporter. Men Wolfe blev författare och avartsjournalistiken dog. Wolfe har nu i stället sanna reporterideal i sitt bokskrivande. Hans motto: Lämna huset där du bor och gå ut och se dig omkring.