Korruption utan koll på utgifterna
Detta är en fråga jag inte kan göra mig kvitt: Hur fasingen lyckades 540 människor plus servitörer tränga sig in i Blå hallen, när det samtidigt i hallen fanns 34 599 trettio centimeter breda ballonger?
Det handlar naturligtvis om svindeln i samband med Stiftelsen strategisk forsknings 15-årskalas för något år sedan. Stiftelsen bokförde, inte helt oriktigt, drinkarna som ”personalvård”.
Kostnadsposterna fick mig att himla med ögonen: Hur i helvete går det till? Är det ingen som tittar på priserna? Det är som om barnbarnen skulle komma hem och säga att biljetten till bergochdalbanan på Grönan kostat 10 000 kronor.
Men det var ballongerna jag hakade upp mig på. Från Micael Bindefeld AB – Bindefeld är ansedd festfixare, bästa vän med bland andra Mona Sahlin – kom debiteringen: Heliumbalonger i Blå hallens tak: 138 346 kronor.
Jag kollade med en grossist vilket priset på ballonger är. Arne Lövgren, en 63-åring som sålt ballonger i 25 år, sa: ”En ballong kostar 30 öre. Men att fylla dem med helium är dyrt. Ett schyst pris är
4 000 kronor per 1 000 heliumfyllda ballonger.” Fram med fickräknaren. Fyra kronor per ballong. För 138 346 kronor får du alltså 34 599 ballonger. De ballongerna kräver – tätt packade – ett utrymme om 950 kubikmeter.
Det är då jag undrar: Kom Bindefeld verkligen med 34 599 ballonger? Eller …
Kan det röra sig om en så kallad Pentagonprissättning? Vi minns alla hur ett försvarsföretag till den amerikanska krigsmakten levererade 5 skruvar för 6 000 dollar.
Jag bestämmer mig då för att följa en av journalistikens beprövade trossatser: Follow the money. (Det var den som i den idealistiska journalistikens guldålder ledde Woodward och Bernstein rätt i Watergateskandalen. Bara en sparkad gammal moderatminister, Cecilia Stegö, hånar metoden med ordet ”kvittojournalistik”. DN-reportern Mattias Carlssons grävarbragd, för vilken han redan är nominerad till Stora Journalistpriset, avfärdar hon med ”utfyllnad”).
Den enklaste kollen för mig var festlokalen. Bindefeld debiterar: Hyra: Blå hallen och Gyllene salen i Stadshuset, 224 110 kronor.
Jag ringde till den ansvarige i Stadshuset, Karl Bross. Han sa: ”Blå hallen kostar 52 000, Gyllene salen 55 000. Hyr du båda ger jag dig rabatt, 98 000 tillsammans.” Det är det officiella priset och finns på hemsidan.
Stiftelsen för strategisk forskning definierar sig som ”en fri, oberoende forskningsfinansiär inom det offentliga forskningsfinansieringssystemet”.
Regeringen skrev stadgarna, tillförde startkapitalet och har utsett två av styrelsens elva ledamöter. Det aktuella året kom en majoritet, sex ledamöter, ur den offentliga sektorn, universitetsprofessorer och en avsutten fackföreningspamp, från privata sidan fanns uppmärksammade uppfinnare, miljardärer och en nyckelperson i ett pr-företag.
Fler än jag är förvånade över det faktum att inte någon i denna elit klarade av att googla fram en officiell prissumma eller räkna ut volymen på de inköpta ballongerna.
Det verkar som om denna styrelse vet hur det går till när begravningsentreprenörer säljer in sina tjänster: ”… och vilken typ av kista ska vi ha? En kvalitetskista av ek eller en enkel sak i plywood …”
Festfixaren hade nu till professor Allard, Göran Jonsson et consortes tydligen sagt: ”… och så ska det väl vara en röda mattan? Vi hyr ut en för bara 41 350 kronor.” Och detta i Stadshusets vackra entré som sannerligen inte behöver piffas upp. ”Och så är det inbjudningskorten till (sannolikt) 600 personer. Vi föreslår lite festliga sådana. I plexiglas. Det kostar bara 185 000 kronor.”
Jag kollade med Hasse Westin, en specialist på plexiglas i Upplands Väsby. ”Sånt kan bli dyrt”, sa Westin. ”Minst 25 spänn per kort.” Korrekta priset borde alltså ligga vid mindre än 20 000, inte på 185 000.
Och sen var det ljud och ljus. Och blommorna. Och festfotograf.
Det blir en nota som heter duga. Låt oss inte vara onödigt misstänksamma. Men nog verkar det som om någon lurats och ”den fria, oberoende forskningsfinansiären inom det offentliga forskningsfinansieringssystemet” blivit blåst. Hur som helst, det är skattebetalarna som pröjsar.
Dock måste jag erkänna, att Bindefeld på en punkt är duktigare än jag. Han sålde in sångerskan Lena Philipsson för bara 125 000 kronor. Jag kollade priset med hennes agent, Blixten & Co. Han sa: ”Lena Ph kostar 200 000 – och då får du henne en halvtimme.”
Tack, tack. Jag hörde Henrik Dorsin som sommarpratare i söndags, det roligaste landet hört sedan Povel Ramel.
Efter det tar jag till en fest hellre Dorsin för 400 000.