Det är illa när vuxna uppmuntrar sina barn att bryta mot lagen
Att skolka från skolan var den värsta synd man kunde begå, tyckte jag som barn. Det vilade något solkigt ohederligt över skolket. Skolk var fusk. Att skolka var att inte göra sin plikt.
Skolplikt har funnits i Sverige sen 1882. Sen 1972 omfattas alla barn mellan 7 och 16 år av skolplikt. Barn har därför samma skyldighet att gå till skolan som deras föräldrar har att gå till jobbet, om de inte är sjuka förstås.
Gymnasieskolan omfattas inte av skolplikt, eftersom den är frivillig. Men den som har börjat plugga på gymnasiet förväntas fullfölja studierna. Är en gymnasieelev borta från skolan utan giltigt skäl betraktas också han som skolkare.
2007 kom en studie som visade att 10 000 svenska barn skolkade från skolan minst en dag i veckan.
I fjol visade en rapport från Centrala studiestödsnämnden att 14 111 gymnasieelever under läsåret 2008/2009 skolkade från skolan och blev fråntagna sina studiebidrag. Värst var skolket i Stockholm, Skåne och Sörmland. Många skolkare, som fick sina studiebidrag indragna, återvände aldrig till skolan.
Statistik från Skolverket visar att det i fjol var 1 650 grundskolelever som skolkade från skolan under längre tid än en månad.
Inget tyder på att skolket minskar. Nu har dessutom nya former av skolskolk börjat uppträda. En form avslöjades i samband med vulkanutbrottet på Island och de problem detta ställde till med för svenska semesterfirare ute i världen. Föräldrar hade åkt med sina barn på långsemestrar till Thailand trots att föräldrarna nekats skolledigt för barnen med hänvisning till skolplikten. Då hade föräldrarna sjukanmält barnen i stället. Sen var det bara att åka. Trodde de.
Men när vulkanaskan försenade hemresorna från solparadisen i flera veckor kom det fram att barnen inte alls hade varit sjuka utan skolkat från skolan för att kunna följa med sina föräldrar. Det går kanske att överse med att barn inte alltid förstår att skolplikten är till för att följas. Betydligt allvarligare är det när föräldrarna struntar i den och uppmuntrar sina egna barn att bryta mot lagen.
Ännu en form av skolk avslöjades förra veckan. Då fick vi veta att hela skolklasser, bland annat i Brinellgymnasiet i Nässjö, skolkat den sista terminsveckan för att åka till Cypern och Turkiet på semester. Rektorerna stod maktlösa och de elever som inte skolkade ryckte bara på axlarna och sa att det inte gick att stoppa kamraternas solresor, ”eftersom dessa hade blivit en tradition”. Hoppsan!
Den här sortens skolskolk håller på att utvecklas till en livsstil. Inget får tydligen hindra folk från att göra vad de behagar, inte ens om de bryter mot lagen. Vill de slippa plikter och ansvar förväntas samhället tillåta det. Om de hellre vill åka till Phuket eller Aruba för att sola och supa i stället för att vara hemma och arbeta eller plugga, så förväntas vi andra tycka att det är okej. Det tycker vi inte. Att åka på solsemester under terminerna är ingen mänsklig rättighet.
En annan avart av den nya fria livsstilen är de allt mer omfattande distansstudierna utomlands. Hela familjer åker till Thailand, där de lever i månader, kanske år, och får delar av sin vistelse finansierad via studielån från Centrala studiestödsnämnden.
En av föräldrarna pluggar något högskoleämne på distans via en svensk högskola, medan den andra föräldern leker lärare och hjälper barnen att läsa in grundskole- eller gymnasiekurser på samma ”distanserade” sätt. Tillåt mig tvivla på att dessa studier ger särskilt goda resultat.
Den allvarligaste formen av skolk är förstås inte att några gymnasieelever åker till Cypern och badar. Nej, det man ska oroa sig för är det systematiska skolket, som kan vara ett tecken på att eleven bär på allvarliga sociala problem. Det finns nämligen ett samband mellan skolk, drogmissbruk, mobbning, våldsbrott och kriminalitet.
Här har samhället misslyckats. Politiker och myndigheter har inte velat se att skolk inte handlar om skoltrötthet utan ofta är ett symptom på en betydligt allvarligare sjukdom.