Min lilla bostadsrätt blev en knarkarkvart

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon var en mamma med ett litet barn. Jag anade ingenting. Hon visade mig en suddig bild av sonen i sin telefon.

Sju månader, sa hon.

Då satt vi på varsin sida om mitt avdammade soffbord och skrev ett andrahandskontrakt.

Hon var en mamma med ett litet barn och pengar var inga problem men hon och fästmannen behövde lite tid ifrån varandra.

Detta sa hon, med små bokstäver.

På det som nu återstår av mitt soffbord trängs använda kanyler med tomma amfetaminpåsar. Hundratals cigarettfimpar. Drivor av smutsdisk. I soffdynorna har någon smält mjölkchoklad.

Jag har öppnat fönstren men det hjälper inte. Även poliserna som slog upp dörren ryggade tillbaka för stanken.

Min lilla bostadsrätt uppfyller nu alla tänkbara krav på en regelrätt knarkarkvart: stöldgods och hemnycklar överallt, stulna legitimationer, avbitartång och kofot, digitalkameror, Guccikopior.

Natten till torsdag gick polisen in i lägenheten och grep alla som var där. Även den unga mamman. Och jag tog första flyget hem från Berlin och bytte lås.

Nu packar jag ned hennes tillhörigheter, de ska skickas till släktingarna.

Men för varje sekund som går känns det mer som ett titthål in i en parallell verklighet, vägg i vägg med tryggheten och pensionsspararna, under samma tak och under samma himmel, i samma bostadsrättsförening men i en annan värld.

Hon var en mamma med ett litet barn, hon lämnade en värld för en annan.

Ändå, spåren mellan dessa. De små försöken till normalitet. De hopplösa punktinsatserna för att göra knarkhelvetet uthärdligt, mer hemtrevligt.

Blommorna som hon har planterat. Ljusslingorna i hallen. Fotoramarna på väggen, de som saknar fotografier. Gardinerna. Kläderna, prydligt upphängda i garderoben.

Med små bokstäver: hjälp!

Bland kanylerna och fimparna på soffbordet ligger ett fotoalbum. Det innehåller bilder från den andra världen, tagna bara några månader tidigare: sonen och fästmannen, de vackra solnedgångarna på balkongen, fyrarummaren i lyckan.

I marginalerna är små sprickfärdiga kommentarer skrivna i silverfärgad, lätt lutad skrivstil.

Bredvid en bild där hon håller upp en vacker diamantring står det: ”Nyförlovade!”.

Jag har läst om ringen förut. Det dröjer några sekunder innan jag förstår var. På golvet låg ett kvitto från pantbanken.