Sluta vara så säkra om vår lättkränkthet
För någon månad sedan skrev jag en kolumn om vår lättkränkta samtid. Jag föreslog att den kunde vara en myt.
Resonemanget gick i korthet ut på att svepande påståenden om att man inte kan skämta om någonting längre för ”alla är så lättkränkta idag” sällan eller aldrig utmanas med den rimliga följdfrågan: om du med ”alla” menar till exempel bögar eller handikappade eller asiater eller kvinnor - för vi kan nog enas om att du egentligen inte menar alla - är du säker på att de inte blev kränkta förr? Att du kanske bara inte märkte det för att de inte hördes?
I veckan fick jag äntligen chansen att provköra den där följdfrågan ute i verkligheten.
Efter skitstormen som drog in över SVT:s Olle Palmlöf när han jämförde ett kafferep för afrosvenskar med Ku Klux Klan skrev statsvetaren Stig-Björn Ljunggren en flammande kolumn i Expressen. Under rubriken ”Sluta vara så kränkta och skaffa er ett liv” vräker han bränsle över tesen. Första halvan av texten kan sammanfattas: vi lever i ”lättkränkthetens tidevarv” och det är identitetspolitikens fel.
Jag hittade Stig-Björn på Twitter och här är en lätt redigerad och tjatgallrad version av vårt samtal.
Finns det forskning som stödjer den här tesen, att vi är mer lättkränkta i dag? Eller är det ett antagande?
– Förr var folk lättkränkta, sen kom en period av tolerans och tabubrytande, nu kommer moralisterna tillbaka.
Så till exempel afrosvenskar var lättkränkta fram till ca 1990(?), sen blev de olättkränkta och sen lättkränkta igen?
– Den gruppen fanns inte förr, mig veterligt. Jag talar inte om vissa identiteter utan samhällsklimatet i stort.
Om det är identitetspolitikens fel måste det ju gå att exemplifiera med en identitet så att man kan jämföra då och nu? Homosexuella fanns ju förr. Var de lättkränkta fram till cirka 1990(?) och sen olättkränkta och sen lättkränkta?
– ALLA förefaller mer lättkränkta. Grupptänkandet ligger inte för mig. Inte ordet kränkt heller. Möjligtvis “arg”...
(Begreppet kränkt förekommer fem gånger i Stig-Björns kolumn så jag vill inte låta honom byta språk nu.)
”Alla” är en bekväm term. Om det är identitetspolitikens fel, kan du ge exempel på en (1) identitet som är mer lättkränkt idag?
– ALLA, förefaller det mig, söker efter något att gnälla över. Och kräver att x ska avgå.
Befarar bara att ”förefaller” är ett nyckelord här. Men tesen kan inte testas om du inte vill exemplifiera en enda.
– Vi kan ju forska på saken så får vi svar om fem år. Är du mer bekväm med det?
Om du väntar fem år med att driva tesen. Folk kan ju tro att det är mer än ett antagande när en statsvetare säger det.
(Inget svar.)
Tycker bara man måste kunna ge exempel när man driver en tes så hårt. Du duckar frågan tre gånger.
– Jag har inte ens begripit vad du vill ha för exempel. Mer än att några vill ge en dumfrågande journalist sparken?
Pratar vi om samma text? Den som börjar i tesen om lättkränkthetens tidevarv och säger att det är identitetspolitikens fel?
– Bra att du läser texten, och tycker du att journalisten bör få sparken?
Nej. Men jag har ju inte ens nämnt detta fall. Bara bett om ett (1) enda exempel som stärker tesen texten vilar på.
– Begriper inte vad du vill ha för exempel. På enögda jävlar som tar åt sig om någon nämner en synål?
Om vi lever i lättkränkthetens tidevarv och det är identitetspolitikens fel: kan du exemplifiera en ”enögd jävel”? Annars är det nästan omöjligt att testa tesen. Svepande formuleringar som ”alla” gör det väldigt svårt att jämföra.
– En alternativ hypotes är att alla alltid är kränkta, konstant, men att vi nu uppmärksammar det mer?
Samtalet slutade inte riktigt där (och vi blev inte så magiskt överens som det kan se ut när man klipper där) men det räcker för att illustrera några poänger.
Som hur skört det svepande påståendet om samtidens lättkränkthet är om man börjar knuffa på det. Och att en statsvetare som nyss hamrat in tesen hellre börjar backa än svarar på frågan om vilka ”alla” egentligen är.
Jag tror som sagt att ”förefaller” kan vara ett nyckelord. De upprörda mejl jag fått senaste månaden, från människor som vill berätta att vi visst lever i lättkränkthetens tidevarv, har det gemensamt att de innehåller väldigt lite relevanta fakta. Mest anekdoter och fuktade fingrar i luften. Johan Hakelius visdom. Eller Fritiof Nilsson Piratens ”skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, ett citat som ofta luftas när tesen om vår tids lättkränkthet ska drivas i mål.
Fritiof Nilsson Piraten dog 1972. Man kan undra vilka alla dessa enögda jävlar var om lättkränktheten skulle nå sin kulmen först 44 år senare.
Andra tog upp inflationen av kränkta kändisar i kvällstidningarna - en markör som även Peter Dalle och Tommy Körberg pekar på i sin pågående uppgörelse med ”det ängsliga humorklimatet” - men att kvällstidningarna upptäckte en skrivbordsjournalistisk guldåder i snabba telefonsamtal till Björn Ranelid (eller motsvarande) varje gång någon skojade om Björn Ranelid (eller motsvarande) behöver inte betyda någonting annat än just detta; att en yrkeskår lärde sig hur lätt frågan ”känner du dig kränkt?” kan förpackas om till kostnadseffektiva rubriker.
Det var väl också där någonstans ordet ”kränkt” började bli löjligt. Och i förlängningen ett vapen som kunde vässas med ett kort förled: lättkränkt är nästan det löjligaste man kan vara idag.
Och alla är det. Lättkränkta och löjliga.
Källa: feeling.
Vi måste hämta andan i den här frågan och åtminstone umgås med tanken på att ”vår lättkränkta samtid” kanske bara är en spökkänsla. Som ohjälpligt infinner sig i en modern demokrati där bruset stiger. För att vi plötsligt fått många fler verktyg och arenor för våra omedelbara känslor - och dessutom måste trängas med en massa versioner av oss själva som brukade sakna röst.
Idén om lättkränkthetens tidevarv är ju också lite av ett självspelande piano eftersom helt olika röster kan hämta behändiga poänger i den. Auktoritära som bekymrar sig över normupplösningen kan söka stöd i bilden av daltade skolungdomars skenande lättkränkthet medan liberalen som bekymrar sig för den stora staten kan ta sikte på den curlade medborgaren. Antirasisterna ser lättkränkta ”sverigevänner” som ser lättkränkta minoriteter och kanske även några lättkränkta feminister som i sin tur ser lättkränkta herrar och så vidare ...
Ja, ni fattar. Det självspelande pianot. Bruset. Spökkänslan.
Alla förefaller mer lättkränkta. Men det kanske bara är samma gamla värld som låter annorlunda. För att alla hörs.
Vi kanske till och med är de sista som tror att den är trasig.