Förhöret kan mycket väl avgöra detta komplexa mål
En 68-årig, tidigare ostraffad man med vänligt ansikte.
Är det så en mördare ser ut?
Ja, varför inte. En mördare kan se ut hur som helst.
En mördare kan i allra högsta grad se ut som den man som i morse satte sig på den åtalades plats i säkerhetssalen i Helsingborgs tingsrätt och utrustades med hörsnäcka för att uppfatta vad åklagarna hade att säga då förhandlingen om skotten som ledde till döden för två unga män förra hösten inleddes.
Att den åtalade sköt ihjäl bröderna, 21 respektive 24 år gamla, genom fönstret i sin ytterdörr råder det för övrigt ingen tvekan om.
Det var ett "uppsåtligt dödande", påstod åklagarna Anna Broome och Kerstin Eriksson i sin sakframställan, som upptog i princip hela denna processens första dag.
Det är inte svårt att hålla med: den som skjuter människor mot överkroppen med hagelgevär från mycket nära håll vill döda dem eller är i varje fall likgiltig för att konsekvenserna kan bli förödande.
Detta fall är emellertid juridiskt och moraliskt så mycket mer komplicerat än vad det vid en första anblick förefaller att vara.
Det hör inte till vanligheterna att en stor del av en åklagares inledande anförande talar till den åtalades fördel, men så är också detta ett mycket ovanligt mål.
Det var varmt och kvavt redan på morgonen i sal fyra och det blev inte svalare under de timmar åklagarna fortsatte med sina juridiska piruetter.
De 27 platserna på åhörarläktaren fylldes snabbt av journalister och nyfiken allmänhet och de som inte fick plats erbjöds att titta och lyssna från en angränsande sal.
Larmsamtalet till 112 spelades upp efter lunchpausen. En skräckslagen röst: "Det är allvar nu. Två personer har slagit sönder fönstret. Jag har tagit ut dem. De är nog skadade".
Vad var det som hände? Åklagarna hade tidigare under dagen redogjort för upprinnelsen till tragedin och backat till år 2014, då 67-åringen inledde en relation med brödernas mamma.
En platonisk sådan, säger mannen. En intim sådan, säger kvinnan. De unga männen tyckte inte om förhållandet. Kanske var det dom som en dag vandaliserade hans hus.
68-åringen trodde i varje fall det. Han åkte hem till pojkarna och konfronterade dem. I en polisanmälan hävdade han senare att de misshandlade och hotade honom.
Bröderna, tidigt i livet familjehemsplacerade och med ansenliga mängder missbruk och kriminalitet i bagaget, anhölls och ålades kontaktförbud av åklagare. De fick inte på något vis närma sig mannen.
Framåt sen eftermiddag åkte rättens aktörer och journalisterna ut till mannens ensligt belägna hus i Vallåkra.
Två dockor låg utanför huset. En polis berättade. Jurister och nämndemän nickade. Journalisterna huttrade i vårkylan utanför avspärrningarna.
Det var hit bröderna åkte den där natten i oktober förra året. Utrustade med kniv och järnrör och rånarhuvor. De slog sönder fönster. De skränade, de var hotfulla.
Tänkte de mörda mannen? Deras mamma hade tidigare varnat för att de förr eller senare skulle göra det. Eller tänkte de misshandla, skrämma eller hota honom?
Det kommer vi aldrig att få veta. Men vi vet att en äldre och ensam man var utsatt för ett allvarligt brott.
Hela denna dag satt han tyst mellan försvarsadvokaterna Lars Kruse och Johan Eriksson och lyssnade intensivt. Klädd i ljus skjorta och blå pullover, antecknade då och då. Han nekar till brott. Åberopar nödvärn.
I morgon ska mannen höras. Kommer han att framstå som en mördare? Kommer han att framstå som en människa som inte hade någon annan utväg än att skjuta angriparna för att försvara sig?
Det blir ett förhör som mycket väl kan avgöra detta komplexa mål.