Nu krävs ett justitiemord
Äntligen får Björn Hurtig, advokat och sång- och dansman i rakt nedstigande led från Leif Silbersky, plädera för barnläkaren.
Han sår tvivel, påpekar att experterna är osäkra, verkar njuta av att påpeka de uppenbara bristerna i åtalet.
Självsäkerheten är begriplig, för det kommer att krävas ett justitiemord för att fälla läkaren.
Att höra en försvarsadvokat säga att bevisen håller skulle under normala omständigheter vara lika sensationellt som att Kaknästornet plötsligt lyfte mot rymden.
Men nu representerar Peter Althin Linneas föräldrar och det är således inte märkvärdigt att han för en gångs skull är ense med åklagarna.
Och nog inleder chefsåklagare Peter Claeson sin slutplädering övertygande.
Det är rättegångens sista dag i detta indiciemål, det finns inga riktiga bevis, åklagaren påminner om mammans berättelse.
Linnea öppnade ögonen, kippade efter luft, modern bad läkaren ge henne något så hon sov då hon dog. Hon fick en spruta och avled.
Andra har vittnat om samma sak. En injektion. Flickan blev vit och dog.
Läkaren, menar åklagaren, orkade inte stå emot föräldrarnas vädjan om att förkorta flickans lidande.
Detta är första länken i indiciekedjan. Och laboratorier och experter har vittnat om enorma mängder av narkosmedlet tiopental, högre än vad som någonsin har uppmätts i medicinhistorien.
Det handlar om en dos som skulle döda en elefant. En dos som, mystiskt nog, inte fördes in i journalen.
Så långt ser allt bra ut för åklagaren. Och vem annars än barnläkaren skulle ha gett flickan sprutan? Sjukhussalen vimlade av människor. Ingen har sett någon annan göra det.
Men inte ens åklagaren vet så noga. Linnea kanske dog av någon annan anledning. Då ska kvinnan dömas för försök till dråp, eftersom hon försökte döda henne.
Fängelse i minst ett år, krävde Claeson. Det har Högsta domstolen tidigare kommit fram till i ett mål rörande aktiv dödshjälp.
Paus. Hurtig tar över. Visst, läkaren gav Linnea en spruta. Men det var koksalt. Och professorerna är sannerligen inte ense. Inte ens åklagarens experter är helt säkra.
Det är varmt och trångt, en äldre man bredvid somnar mot min axel, läkaren har tagit av sig den svarta sjal som dolde hennes huvud.
Han är i form, Hurtig. Han travesterar Selma Lagerlöf. Äntligen får han plädera för sin klient!
Han påpekar att flickan var döende alldeles oavsett detta tiopental och citerar fyra hörda experter som alla kliat sig
i huvudet och inte kunnat ge fullständiga förklaringar till dödsorsak.
Dosen, säger advokaten, är världsrekord fem gånger om. Det skulle vara som om Carolina Klüft plötsligt hoppade 37 meter i längd, Usama Bolt sprang 100 meter på en sekund eller om ett rattfyllo stoppades med 35 promille i blodet.
Vi skulle aldrig tro på de uppgifterna. Men detta förväntas rätten tro på.
Han erkänner, klokt nog, att det finns omständigheter som är besvärande. Men räcker det? Skulle läkaren, inför 13 vittnen, döda flickan? Är det ens bevisat att provsvaret är korrekt? En av professorerna finner det orimligt.
Allt är nu sagt och gjort. Dom om några veckor.
Hur ska dessa nämndemän kunna komma fram till att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att läkaren har dräpt flickan när inte ens landets tyngsta experter kan komma överens?
Hurtig har övervägt att anmäla åklagarna för brottet obefogat åtal, men barnläkaren sa nej, rädd för att förarga rätten.
Hennes yrkesliv är förstört. Hon sålde sommarstugan hon ärvt. För många hot från grannar. Hon tvingades sluta sitt nya jobb när det blev känt vem hon var. Sköterskorna vägrade att arbeta med henne.
Och ingenting blir lustigare av att det kommer att krävas ett justitiemord för att fälla henne.