Första steget bort från mig
Min lilla dotter ska sova över hos en kompis för första gången. Vi har packat hennes väska noga, där finns tandborste och ett nattlinne och hon har med sig några angelägna leksaker, ett svärd och en docka och lite pennor. Vi tar bilen och ringer på dörren till ett hus i en Stockholmsförort.
Doften av annan människas hus. Någon mat som står på spisen. Några vänligheter utbyts vuxna emellan i dörröppningen, min dotter smiter in till kompisen och är försvunnen. Och när jag åker ensam hem i bilen är det så fånigt starkt för mig att jag nästan tar till lipen. Kanske för att hon nu oundvikligen är på väg bort, min lilla tjej. Att hon nu tagit det första steget av många små, små steg som en dag ska resultera i det sista steget – när hon flyttar hemifrån. Jag sätter på The Beatles ”She’s leaving home” på Spotify där i bilen. Som en sorts självspäkelse.
Jag minns hur jag som ung fann den låten så fullständigt platt och tom. Men nu sitter jag glansögd och läppdarrig när Paul McCartney sjunger om den unga tjejen som ”Quietly turning the backdoor key, Stepping outside she is free” och den förtvivlade föräldern som undrar: ”How could she do this to me?”
Jag minns första gången jag skulle sova över hos en kompis. Minns det farliga i hela projektet. Mamma och pappa var ju så fruktansvärt långt borta. Det var så generöst hos Stefans familj – jordnötssmör på mackan.
Man fick ta hur mycket ost man ville, fastän man inte åt någon macka. Vi gjorde chokladbollar, Stefans mamma blandade smeten med händerna.
Jag var förundrad, hade aldrig sett någon göra så. Men också snabba blixtchocker när oväntade familjeregler slog emot mig. Som när jag skulle ta lite mer ost och stod och hängde lite vid det öppna kylskåpet och Stefans pappa plötsligt röt till mig att kylskåpsdörren måste hållas stängd, annars går det så mycket el. Jag var skakad några minuter, höll mig undan. Och så bäddade Stefans mamma på madrass på golvet, kalla lakan, och där låg jag i mörkret, och hjärtat slog, för de där ljuden av en mamma och pappa som pratade och donade i köket var inte ljuden från min mamma och pappa utan någon annans. Och jag grät ljudlöst, ville inte att Stefan skulle höra, men till slut skvallrade han och ropade i mörkret: ”Mamma!” Och de ringde pappa, som kom och hämtade mig.
Vid halv nio på kvällen ringer de från Charlies kompis. Jag hör hennes gråt i bakgrunden. Hon är så ledsen, så ledsen, och när jag skyndar ut mot bilen för att hämta henne är jag så glad, så glad.
Hon är tillbaka.