Röda mot vita dödade 40 000
Den 27 januari 1918 utbröt inbördeskrig i Finland. Kriget var kort, bara fyra månader, men ytterst blodigt – cirka 40 000 människor dödades.
Trots att nittiofyra år gått sedan de dramatiska månaderna är kriget något som fortfarande river upp starka känslor. Regelbundet avslöjas nya fasansfulla fakta. Den här veckan kom nyheten om att ett stort antal barn, kanske över tusen, avled i de vitas fångläger och att många barn, över tusen, ställdes inför rätta anklagade för ”brott mot staten”. Kriget rasade mellan den ”vita” och den ”röda” sidan. På den röda sidan slogs socialdemokrater och kommunister understödda av ryska soldater och matroser medan den vita, konservativa sidan, fick stöd av en svensk frivillig kår och i slutskedet av reguljära tyska trupper.
Att såren från kriget ännu inte läkts visar det faktum att det ännu inte finns ett allmänt accepterat namn för det som hände.
Personer till höger talar gärna om ”frihetskriget”, ”de rödas uppror” eller ”medborgarkriget”. På vänsterhåll säger man ”klasskriget”, ”arbetarnas försvarskamp” eller ”finska revolutionen”. De som vill vara neutrala talar om ”kriget 1918” eller ännu mildare ”händelserna 1918.” I flera år har man diskuterat möjligheten att tillsätta en sanningskommission för att utreda kriget, men diskussionerna har inte lett till något beslut.
Kriget utlöstes under de spänningsladdade månaderna efter Finlands självständighet 6 december 1917, då första världskriget ännu pågick i Europa och bolsjevikerna tagit makten i Ryssland.
I Finland rådde då starka klassmotsättningar med social och ekonomisk nöd i stora delar av landet.
Det fanns cirka 40 000 man ryska trupper i landet, soldater som gärna var med om att försöka ansluta Finland till bolsjevikernas Ryssland. På den borgerliga sidan motsatte man sig givetvis dessa planer. Skyddskårer bildades och unga män fick militärutbildning i Tyskland, för att sättas in vid behov.
Till chef för de vitas styrkor kallades den då femtioårige generallöjtnanten, friherre Gustaf Mannerheim som de senaste trettio åren varit officer under tsaren.
Mannerheim, som hade svenska förfäder och bott större delen av sitt liv utomlands, talade mycket dålig finska.
De röda och de vita styrkorna gick samtidigt till anfall den 28 januari 1918. De vita i Österbotten mot de ryska garnisonerna där, de röda slog till mot Helsingfors.
Det fanns ungefär lika många soldater på bägge sidor, ca 70 000. Från början hade den vita sidan bättre befäl medan den röda hade bättre militär utrustning, eftersom de fick vapen från de ryska trupperna.
Den vita sidan segrade eftersom tolv tusen man tyska trupper fördes in i det avgörande ögonblicket i södra Finland, de röda kringrändes och tvingades kapitulera.
Oändliga kolonner med svältande människor på flykt undan de vita trupperna drog längs vägarna.
De röda flyktingarna tömde butiker, lador, magasin och matkällare, slaktade boskap och tog med sig hästar. De vita gjorde detsamma där de drog fram. De röda lät få krigsfångar komma levande undan. Över 5 000 röda stupade i kriget mot drygt 3 000 vita. Över 7 000 röda avrättades i summariska rättegångar efter kriget.
Tiotusentals röda togs till fånga av de vita och sattes i koncentrationslägerliknande fångläger där över 11 000 avled av umbäranden. Av dem var alltså över tusen barn som antingen tvångsanslutits till den röda armén eller gått med för att få mat och försörjning.
Några av de värsta övergreppen mot de röda genomfördes av svenska frivilliga.
Kapten Axel Rappe, till exempel, plockade ut var tionde tillfångatagen rödgardist i slutskedet i Varkaus och lät meja ner dem med kulspruta.
Han och hans kolleger följde bara order för befallningen var: ”Rensa och befria varje kommun i Finland från sådana personer som i framtiden kunna bli farliga för säkerheten och den fredliga utvecklingen .”
Snart började pressen i utlandet tala om ”vit terror” som ersatt den röda terrorn. Över nio tusen röda flydde över gränsen till Ryssland.
De hördes aldrig av.