Politik - nu ungefär som kricket eller konstmusik
Knappt tre veckor kvar och på ledarsidorna lyser hårremmarna svettblanka. Man avundas dem inte. För någonstans under de senaste dryga tio åren slutade partierna att vara begripliga.
Det är inte det att de slutade tycka saker, eller slutade tala om vad de påstår sig tycka. De slutade bara att vara begripliga.
Det är lite så här: Tänk er att ni bänkat er för fotbolls-VM och så visar det sig att de bestämt sig för att spela kricket i stället. Det är ju inte så att ni tvivlar på att det finns en uppsättning regler och något slags logik i det som sker. Det är bara det att ni helt enkelt inte är rätt målgrupp för att förstå vad som händer.
Eller så här: Ni har skaffat biljetter till Springsteen på någon arena, men när ni väl kommit in visar det sig att Springsteen tagit semester och lämnat över till en experimentell symfoniorkester som uppför ett nyskrivet, minimalistiskt verk på instrument tillverkade av återvunnet hushållsavfall.
Återigen. Det är klart att ni begriper att det försiggår något slags meningsfull kommunikation här. Det är bara det att den inte försiggår med just er. För era otränade öron framstår hela verket som en gåta. Det är, helt enkelt, obegripligt.
Det är något av det här slaget som har hänt med partierna. Så snart någon partiföreträdare öppnar truten för att göra ett utspel, förstår man att det ligger timmar av tankemöda och planering bakom. Men det blir allt svårare att begripa vad den där tankemödan resulterat i och vad planeringen går ut på.
Den enda någorlunda säkra aningen är att bakom varje utspel ligger ett dolt motiv, som möjligen döljer ett ännu mer dolt motiv. Man begriper att det bakom stängda dörrar på kampanjhögkvarteren pratas på ett helt annat sätt och antagligen om helt andra saker. Man förstår att det tas beslut på grundval av information och opinionsundersökningar som vi aldrig sett.
Man inser, helt enkelt, att partipolitik har blivit en genre för en liten grupp finsmakare. Ungefär som kricket. Eller experimentell konstmusik. Man begriper att det här är deras stora högtid, deras VM, deras OS, deras Bayreuthfestival. Och på ledarsidorna försöker de övertyga oss om att det egentligen är fotboll och Springsteen vi ser. Man avundas dem inte.