SD får nog satsa på den svenska fyllan
Det har gnisslats och sparkats och slutits led, men så här ett par veckor efter krisen har det blivit dags för Sverigedemokraterna att gå vidare och vända filmgate till något positivt.
De behöver en ny slogan.
Så vad har vi?
Vi får börja från grunden, med det idépolitiska bagaget. Sverigedemokraterna vill gärna dra en lans (eller ett rör) för ”svenskheten”.
Här blir det genast problematiskt. Den typiskt svenska politiska idétraditionen kännetecknas i korta drag av konsensus, skydd av etniska minoriteter och språk plus en generös invandringspolitik, med ambitionen att härbärgera stora mängder utlandsfödda personer under det svenska medborgarparaplyet.
SD har helt uppenbart inte gjort läxan. Deras idé om svenskhet har ingen nämnvärd politisk tradition alls i Sverige, i alla fall inte på den här sidan andra världskriget.
Jag skulle påstå att det är en typiskt osvensk idé.
I min vardag i Frankrike stöter jag däremot på liknande tankegångar titt som tätt. Här diskuteras vitt och brett vad som är typiskt franskt (baguetter, champagne, Edith Piaf) och inte franskt (typ allt annat) och de nationalistiska, för att inte säga megalomaniska, strömningarna har alltid varit starka.
Likaså i grannländerna Spanien och Italien.
Förslag på slogan: SD – Medelhavsalternativet.
Metallrören så. Sverige har ju via två ministermord dessvärre gjort sig känt som ett land där politiker inte ens har livskydd, än mindre bär vapen, än mindre, eh, rör. Jag hittar få, om några alls, exempel på parlamentariskt valda politiker som beväpnat sig i Europa i modern tid.
I USA:s inland finns en betydande lobby för att folk ska ha rätt att ha gevär på stan.
I Afrika och Latinamerika finns någorlunda färska exempel på militärjuntor som styr länder med vapen.
Men i Sverige med omnejd? Nja.
Förslag på slogan: SD – det utomeuropeiska alternativet.
Alkoholintaget till sist. Erik Almqvist var så på kanelen att han inte kunde hindra (och efteråt inte alls dra sig till minnes) de haranger som flög ur hans mun när han blev filmad av partikamrat Kent Ekeroth.
Och här har vi det ju plötsligt. Det genuint svenska. Det i den nordiska nationalsjälen mest deliriska tillståndet. Den Svenska Fyllan.
SD har dokumenterat hur svårt det är att integrera sig i den svenska politiska diskursen. De har inte lättare att motivera metallrörsaktionen eller ”blatte” och ”lilla hora” som nationaltypiska utsagor. Men herregud de super ju åtminstone svenskt.
Jag ser redan affischerna framför mig i nästa valrörelse.
Sverigedemokraterna – fulla som folk.
Frågetecknet
Swedish House Mafia iscensatte sitt avskedspartaj i dagarna tre på Friends Arena i Solna och musiker, medier och massan var i fullkomlig extas. Dj-trions farväl avhandlades som om det var ABBA som hade upplösts och jag sliter lite med självbilden och åldersnojan här, men jag kan inte komma ifrån det: Herregud vad jag inte kunde bry mig mindre.
Utropstecknet
Ett stenkast från house-festen drog fotbollsborgen Råsunda sin sista suck. En nationalklenod som går i pension vid 75 års ålder, helt enligt Fredrik Reinfeldts riktlinjer för framtiden.
Det var verkligen dags och det finns inget värde i nostalgi, mer än att det är just ‧nostalgi, men oj vad jag kommer att sakna betongklossen i Solna. RIP som kidsen hade sagt.