Påhitt och svinaktiga anklagelser i debatten om kriget
Ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin och ÖB Micael Bydén anklagas av Sveriges vänster för att vara krigshetsare eftersom de varnar för att Sverige kan dras in om kriget i Ukraina utvidgas.
Krigshetsare är en person som hetsar till krig. Det är definitionen på ordet.
Att kalla Bohlin och Bydén för krigshetsare är som att kalla en läkare som ger hälsoråd för cancerhetsare eller en trafiksäkerhetsinformatör för dödstrafikhetsare. I betydelsen att de längtar efter dödliga olyckor och cancer.
Vi lever i en grotesk tid av skendebatter där inget är på allvar. Inte ens kriget är på allvar. Ordmärkeri, förvrängningar och misstänkliggöranden är pelarna som skendebatten bygger på.
ÖB varnar för krig och Göran Greider skriver i Dagens Nyheter att han ”hör en hemlig längtan efter att äntligen få pröva de svenska stridskrafterna”.
Han skriver också: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig.”
Så vrids en seriös utsaga, att Europa befinner sig i det svåraste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget och att vi måste inse att vi kan råka i krig, till en insinuation med vidhäftad anklagelse:
Du bär en längtan efter krig.
Den insinuationen kan ingen försvara sig mot. Du kan svara: nej, jag längtar inte efter krig, jag säger att vi måste förbereda oss så att vi ökar möjligheten att slippa.
Det svaret nyttar inget mot den som säger sig höra något ur din själs hemliga djup, något som du listigt vägrar att uttala fast du innerst inne vill. Svaret är gagnlöst mot den vars anklagelse bygger på att han ”ärligt talat misstänker”.
En gång stod vänstern för förnuft och upplysning. Kunskap och frihet!
Nu är det känslor och vaga anklagelser som gäller. Svenska freds ordförande Kerstin Bergeå säger:
”Det känns obehagligt. Den här skrämselkänslan tror jag inte att svenska folket riktigt delar.”
Som om den råa, blodiga verkligheten blir bättre om vi inte uttalar den. Som om det handlar om känslor. Prata med ukrainarna om obehag och skrämselkänslor! De har en del att berätta för Kerstin Bergeå.
Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella kvinnoförbundet för fred, säger:
”…känslan man vill förmedla är att vi ska vara rädda … när människor är rädda för militära hot är det mycket lättare att driva igenom satsningar på det militära försvaret framför andra saker som behövs både i fred- och krigstid, som fungerande sjukvård. Det är strategiskt av dem och jag tror att de vet vad de gör…”
Som om svenska militären och regeringen deltar i en konspiration där kriget i Ukraina är ett verktyg för en dold agenda.
Johannes Klenell i Arbetet skriver att det är ett korrekt påstående att det kan bli krig i Sverige men att detta påstående är ”giltigt i stort sett varje dag”. Som om Sverige befunnit sig under permanent krigshot – sedan när? 1945? 1955? Fram till våra dagar.
Slappheten i argumentationen är typisk för den vänster som sedan länge övergett gamla folkrörelsevänstern, studiecirklarnas vänster, den som sökte forma världsbild och politik efter den konkreta verkligheten.
”…så fort någon av oss som gillar fred ens försökt lyfta tanken att krig och upprustning inte nödvändigtvis är jättetoppen … Stridspittar i lusekofta som frimodigt tumlar runt i Sälen och fantiserar om de fräcka effekter som uppstår om man atombombar Öresundsbron.”
Vi som gillar fred, skriver Klenell. Vilka är det som inte ”gillar fred”? Vilka är de som fantiserar om fräcka effekter med atombomber?
I en vrå med fantasier och lösa påståenden har den svenska leksaksvänstern parkerat sig. Därifrån kastar de snöbollar och skrattar sitt hä hä hä! medan tjutande robotar sprider död och förödelse över Ukraina: pulserande blod över vit snö, djupaste sorg, sann förtvivlan, oförställd skräck.
Men de kanske inte ”gillar fred” därnere, de är nog ena stridspittar vars officerare hyst en ”hemlig längtan efter krig”.